Avsnitt 4 i en serie, klicka för: Shane, Bruce, Frank!
Få regissörer är så eleganta som David Fincher, har ett så skönt flyt i sitt bildberättande och en så utpräglad visuell stil. Utseendet på Seven (1995) har ju bildat skola, och det är lika omöjligt att göra en seriemördarthriller utan gryniga och kontrastrika bleach bypass-bilder som det är att göra en krigsfilm utan att dra ner slutningsvinkeln på kameran för att åstadkomma den där strob-effekten som var så framträdande i Saving Private Ryan. Det är få regissörer förunnat att kunna på ett så omedelbart sätt kunna fånga essensen i en hel genre, men Fincher har som sagt gjort det. …och även om han kopierats av en hel generation thrillermakare, så har Fincher behållit mycket av det som gjorde den filmen så omedelbart igenkännbar. Det gör att man (nästan) omedelbart känner igen en Fincher-film (eller musikvideo), även om vissa av imitatörerna är så duktiga att jag ibland blir lurad.
Men det är inte bara därför jag gillar honom. Jag är en av de där missledda själarna som tycker att Alien 3 är fantastisk. Jag VET att Fincher själv hatar den, jag ser självklart också de enorma manusluckorna i slutprodukten. Men. Den är ju SÅ snygg, så brutal, så deprimerande, att det inte går att vara annat än imponerad över det mod som krävs för att göra en sådan film. Att jag sedan verkligen gillar alla de här tre egenskaperna är naturligtvis ett plus. Att den dessutom går emot alla förväntningar vi hade efter Aliens gör den bara bättre i mina ögon. Jag gillar att bli överraskad.
Samma mod uppvisar han gång på gång. I Fight Club, ett ekonomiskt risktagande som dessutom kunde blivit så fel, så fel, men som i stället är en både rolig och brännande intelligent uppgörelse med moderna mansideal och den nihilistiska världsbild som den erbjuder som alternativ. I The Game, där svaret på frågan ”what do you get for the man who has everything?” är ”suicide intervention” tar han en risk att lita på att publiken skall vilja gå under ytan på något som vid första anblick är en ganska banal katharsis-historia om en rik man som lär sig att leva ett bättre liv (han var inte helt framgångsrik, men ett risktagande var det icke desto mindre). Han vägrade att backa ifrån det mörka och antiklimaktiska slut som Panic Room har, och han vågade lita på att publiken skulle ta till sig en 2½ timme lång studie i hans eget maniska sinne för detaljer i Zodiac.
Kort sagt, han har många bra egenskaper (varav jag varken kan eller vill ge sken av att kunna ge rättvisa åt dem alla), men det att han alltid varit en modig regissör, egensinnig på gränsen till obstinat, är något som jag tror gör honom unik, och som bidrar till att han hamnar bland mina husgudar. Hans kommande The Social Network är av naturliga skäl en av de mest emotsedda filmerna i år (Fincher + Sorkin = Guld!), men de extremt positiva förhandsreaktionerna som börjat bubbla upp höjer mina förväntningar ytterligare ett steg
/AKz
Senaste kommentarer