Christopher Nolans Inception fortsatte att röja igenom augusti månad på svenska biografer. Efter att ha knipt en tredjeplats under juli tog filmen en Nolan förstaplats i augusti. Bröderna Karlsson tog en hedersam andraplats och Toy Story 3 knep bronset, på bara en handfull speldagar under månaden. Förmodligen kommer vi se Pixar i topp i september.
Det var kanske inte så förvånande att det var den tredje Twilight-filmen som tog hand om förstaplatsens i Sverige under juli månad. Med tanke på att den tog en andraplats i juni även fast den bara visades en dag under den månaden var det rätt väntat. Familjefilmen Shrek – nu och för alltid tog inte heller speciellt förvånande andraplatsen. Däremot var det kanske inte helt väntat att Christopher Nolans Inception skulle gå så pass bra. Även om Nolans senaste alster gått väldigt bra på svensk bio hade ju dessa filmer draghjälp av Batman själv. Men även med en originalhistoria verkar Nolan intressera svenskarna.
Juli var för övrigt en rätt dålig månad för biograferna. Årets julifilmer lockade in nästan 700.000 färre besökare och nästan 60 miljoner mindre i biljettintäkter. Ser man på snittet sedan 2001 ligger årets juli ungefär 200.000 under snittet och 20 miljoner efter i intäkter.
Jag talar inte om DI som i Dramatiska Institutet nu. Även om de också får mig att må lite dåligt. Men av helt andra orsaker.
Nej, jag talar om det lilla påhittet Digital Intermediate. Ni vet. Det där med att skapa en helt digital kopia av en film genom att skanna filmen man skjutit på in i en dator. Detta i flera fantastiska K. Två. Fyra. Åtta. Underbart. Ostoppbart. Framtidens melodi.
Genom detta kan hela filmen finnas i digital form. Man kan leka med diverse datoreffekter. Man kan enkelt i den digitala världen hantera och lagra filmen.
Och man kan förstöra den.
Precis.
Förstöra den.
Låt mig stoppa där och tala lite om en man. En regissör. Christopher Nolan. Jag tycker om att måla upp bilden av att jag ogillar honom. Det blir så lätt med saker man tycker är överskattade. Jag avgudar inte The Dark Knight. Inte Batman Begins, The Prestige eller Inception heller. Jag går mot strömmen. Jag är alternativ. En dag hoppas jag att jag är ett alternativ. Jag gillar Memento dock. Men den gjorde han innan han blev känd. Kanske därför jag gillar den. För jag är alternativ.
Hur som. Herr Nolan har en kvalité som jag beundrar – utöver hans hantverksskicklighet och intelligenta utstrålning. Han älskar film. Han tycker att så fotografen ljussätter och fotar, så ska det se ut. Så varken The Dark Knight eller Inception (tror jag bestämt) har en fullständig DI gjord.
Nu tillbaka till det där med att förstöra. Många filmskapare använder möjligheten till en DI för att leka pajas med looken på filmen. Pajas på ett sätt som vi i framtiden kommer få ångra. För just nu är hela filmvärlden så insnöad i sin digitala teknik att man saknar den fingertoppskänsla som krävs för att göra något som är tidlöst hållbart. Detta kan jämföras med hur folk på 80-talet inte insåg hur pajas de såg ut med axelvaddar stora som jag vet inte vad.
Så vad är problemet då? Låt oss ta ett exempel som får tydliggöra. Den rätt så meningslösa filmen Live Free or Die Hard. Den ser för jävlig ut. Ful som stryk. Den är så digitalt färgsatt i efterhand att den ser helt artificiell ut. Jämför den med looken från Die Hard With a Vengance. I del3 känns det som att Bruce Willis springer runt i New York. Man kan känna doften, hettan, känslan och smaken av staden. Det är på riktigt. Ingenting i del4 ser ut att vara på riktigt. Det är plast. Tredje filmen kommer hålla i längden, Del4 är daterad inom kort.
Ett annat exempel är Lord of the Rings. Jämför första filmen med uppföljarna. Första har scener som är riktigt vackra, medan de två andra har passager som är extremt hårt och fult dragna färgmässigt. Den första filmen har ingen fullständig DI gjord, de två andra har det.
Alla dessa moderna filmerna med färger åt dragna åt helvete. Alla nya skräckfilmer med hård kontrast och sin digitala färglöshet. Alla gamla filmer som färgkorrigeras för att passa ett modernt och hippt klimat (French Connection, Bram Stoker’s Dracula och t.o.m Se7en till viss del). Detta kan jämföras med ”remastrade” CD-skivor som i praktiken innebär ”brickwallade”. Det vill säga. Det kanske verkar som en bra idé idag. Imorgon kommer bakfyllan.
Om 10 år kommer vi få se restaurerade utgvår där det inte är repor, smuts och mögel som plockats bort. Utan den digitala efterbearbetningen av bilden. För alla är blinda av dagens mode gällande bild och drar i reglage utan att inse hur smaklöst, daterat och fult det blir. Förutom då herr Nolan. Han skjuter på film, för det ska se ut som film och genom det är det framtidssäkrat.
Ett av de sämsta filmåren på länge. Så brukar jag benämna filmåret 2010 när jag pratar om det med mina nära och kära. De flesta suckar medhållande, vi pratar om Iron Man 2 som inte levererade och Shutter Island som trots sin 50-tals spänning inte var mer än vad den var. Årets remake A Nightmare On Elm Street från de ständiga förlorarna på Platinum Dunes var en kniv i ryggen på hela serien. Till och med Freddy’s Dead: The Final Nightmare måste ha gråtit en skvätt när han gick på premiären och delade Popcorn med sin mobbade kompis The Dream Child.
Salt,Knight & Day och A-Team är utan tvekan halvdana dussinfilmer med för mycket CGI och för lite charm. Även om såklart Bradley Cooper visat i Hangover (och även i All About Steve faktiskt) att han har något sexigt och charmigt.
Nej det är ett svagt år. Även om säkert ett par småtitlar kommer överaska så har de tunga namnen inte levererat och sommaren/hösten ser sorglig ut.
Men det finns tre säkra undantag, och möjligtvis två filmer till, som kommer lindra sorgen en smula.
Pixar avslutar sin enda trilogi i sommar med Toy Story 3. Såg första filmen på bio när jag gick i mellanstadiet. Har aldrig riktigt fallit för filmserien eller pixars identitetslöst animerande och historier. Ge mig en charmig Ice Age för varje Cars, Finding Nemo eller Wall-E. Men hur som ska del tre vara riktigt bra och med de ”objektiva” glasögonen på så kommer den säkert vara rakt igenom kvalitet.
Det var inte länge sedan vi satt och skruvade oss i biofåtöljerna till Finchers Benjamin Button men redan i år kommer hans nästa film. Alla är skeptiska då han avhandlar det ointressanta fenomenet Facebook. Men med Fincher bakom spakarna och nu med Trent Reznor som kompositör så vet vi att det kommer bli skitbra. Det kommer vara visuellt perfekt (trots RED), Justin Timberlake kommer spela bra och den mindre charmiga Michael Cera-kopian Eisenberg kommer vara uthärdlig.
Den riktigt stora filmen och sommarens definitivt säkra kort är Christopher Nolans Inception. Han har ju plötsligt blivit gemene mans favoritregissör, precis som den där nya Kent-skivan blivit tidernas sommarskiva och Robert Pattison plötsligt är den hetaste människan på jorden. Men för mig har Nolan inte bevisat sig, eller ja förutom att bevisa sin torrhet. Han är en hantverkare lik Fincher men utan glimten i ögat eller kärleken till mediet. Nolan är killen som säger att han är författare på klassåterträffarna för han skäms över att jobba med film. Somnar man inte till ett kommentatorsspår eller en intervju med Nolan så har man stora sömnproblem. Men. Hur som helst. Inception kommer vara bra. Riktigt bra. De som växte upp under 80-talet kommer glädjas åt att Tom Berenger har en roll. De som avgudar asiatisk film får Ken Watanabe. De som älskar morgondagens stjärnor innan ”de blir giganter” får sig en dos Joseph Gordon-Lewitt. Jag ser mest fram emot en seriös rolltolkning av underbara Ellen Page, att få återse vår tids bästa skådespelare DiCaprio och hur jävla underbart snygg, häftig och välspelad den här filmen kommer vara. Förhoppningsvis sinkas den inte för mycket av Nolans torrhet. Men vi slipper definitivt en skrattretande Christian Bale.
Så de tre säkra korten är således Toy Story 3, The Social Network och Inception.
De två filmerna jag har förhoppningar på är Olivers Stones Wall Street 2 och Predators. Wall Street 2 kommer ge oss Michael Douglas som underbara Gordon Gecko och Shia Lebouf kommer ge oss ett mindre stelt och bättre spelat alternativ till Charlie Sheen. Men Oliver Stone får man väl ändå se som en ojämn regissör, kanske t.o.m rätt dålig, så vi får se om filmen lever upp till originalet.
Predators kommer säkert vara sunkig, men ändå vill man tro på den. Rodriguez ska genom sin producentroll och fanboy-fasad visa alla vart skåpet ska stå och hur man gör en film som lever upp till Arnolds actionspektakel från 80-talet. Det verkar dock som regissören Nimrod Antal inte riktigt lyckats och förutom alla hyllningar till originalet och ojämna datoreffekter finns nog inte så mycket mer. Och till alla er som tyckte Antals Vacancy var en bra film, så var den faktiskt inte det.
Ljummet filmår (eller egentligen filmsommar) men med The Social Network och Inception plus Toy Story 3, Wall Street 2 och Predators så kanske det finns något som håller oss mätta till nästa år. Kanske. Förhoppningsvis. Nästan säker på det.
Det brukar ju sägas att en regissör aldrig är bättre än sin senaste film, vilket skulle betyda att Nolan är ganska jävla bra (baserat på publikrespons och recensioner), men jag har alltid tyckt att det är en kass värdemätare. Det finns alldeles för mycket som kan komma mellan en film på idé- eller manusstadiet och den färdiga produkten för att man alltid skall kunna avgöra hur bra en regissör är baserat enbart på den färdiga produkten.
Ofta? Absolut. Oftast? Troligtvis. Men jag brukar skämtsamt säga att en regissör aldrig är bättre än sin nästa film.
…och vad har detta att gör med Inception? undrar den vakne läsaren. Jo: Jag ber inte om ursäkt för att jag är väldigt förtjust i Nolans Batman-filmer, och speciellt The Dark Knight. Med tanke på det borde jag kanske vara väldigt spänd på vad Nolan hittar på härnäst. När det gäller Inception så har jag läst premissen, jag har sett postern, och jag har sett teasern, och min reaktion var: ”…eh.”
…min ”filmer-att-hålla-ögonen-på”-radar är uppenbarligen helt kass. Jag borde sett till vad möjligheterna var med den regissören, den idén, den handlingsfrihet som Dark Knight gav honom, inte anta att han inget lärt sig. Jag borde fattat att hans nästa film faktiskt kan vara ännu bättre än hans förra. Hmm…
I veckan började nämligen recensionerna komma, och med dem en ny, MÄKTIG ny trailer, för första gången noterade jag att hypertalangen Joseph Gordon-Levitt är med, jag insåg att jag ofta tycker att Leonardo di Caprio är riktigt bra, för första gången började jag tillåta mig att hoppas på något mer än en seg Matrix-klon. Skall man tro recensionerna är det inte alls vad filmen är, den hyllas enhälligt och överallt, och när vanligtvis griniga Devin Faraci börjar prata mästerverk, när det talas om actionsekvenser som sträcker sig över hela akter och är både häftiga och nyskapande, då spetsar jag öronen. När USAs samlade kritikkår har fått se filmen och gemensamt utbrister ”Wow!”, då väcker de en entusiasm som jag känner igen som orsaken till att jag blivit intresserad av film över huvud taget, och det är en känsla som jag inte haft på åratal. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se den här filmen. Jag har i princip bestämt mig för att det kommer vara min favoritfilm från det hittills ganska svaga filmåret 2010 – trots att jag sett 2½ minut av lösryckta delar och klipp, till musik som inte kommer att finnas med i filmen.
SÅ bygger man en hype-maskin. Jag skulle säga att det är bra jobbat av Warner Brothers, men om det enda de behöver göra är att visa filmen för folk som är i en position att sprida budskapet om dess kvaliteter, då är deras jobb ju ganska lätt.
Jag visste inte vem regissören Ryan Murphy var, men jag vet nu att han jobbat mest med Tv-serier. Jag vet vem Julia Roberts är och trots hennes charmiga vida leende så är hon inte någon personlig favorit. Men ändå tänker jag rekommendera, och själv se fram emot, deras film Eat, Pray, Love.
Jag vet inte vad filmen handlar om. Den bygger på en bok och har ett par intressanta skådespelare i biroller men mer vet jag inte. Det behöver jag dock inte heller för att se fram emot filmen. För det finns en kvalitetsstämpel på projektet som gör att det kommer att vara värt ett biobesök för mig.
För någon vecka sedan så råkade det läcka ut en ny låt med titeln Better Days från vad som troddes vara Pearl Jam. Det framkom dock senare att låten var inspelad av sångaren Eddie Vedder solo för soundtracket till filmen Eat, Prey, Love. Detta nya Julia Roberts projekt.
Och det är inte det att låten är underbart fantastisk. För mig låter det lite som en lagom blek kopia av något av spåren till Into The Wild-soundtracket. Men, det handlar snarare om kvalitén på de filmerna som Vedder & Co bidragit med musik till. Dessa inkluderar; I’m Not There, Into The Wild, Big Fish, Almost Famous, Dead Man Walking och I am Sam.
Alla filmer har eller skulle ha varit värt ett biobesök för mig. Och under det sämsta filmåret i mannaminne, där varken Iron Man 2 eller Robin Hood gjorde speciellt djupa avtryck och Inception är det enda att se fram emot så har ett nytt hopp tänts. Och det hoppet heter Eat, Pray, Love – gjord av en TV-seriesregissör och med Julia Roberts i huvudrollen.
Filmen går upp den 13 Augusti (i USA) och låten Better Days går att lyssna på här.
Idag fyller den irländska skådespelaren 34 år. Murphy ”slog igenom” hos den stora massan som Dr Jonathan Crane i Christopher Nolans Batman Begins för knappt fem år sedan. Tre år tidigare vandrade han iklädd sjukhusklänning genom ett öde London med ett synnerligen osymmetriskt skägg och frisyren på sned. 28 dagar senare startade trenden med hyperaggressiva zombies. Alex Garland och Danny Boyle lyckades hitta den balans av psykologisk och verklig skräck som de totalbommade i The Beach. En av anledningarna till detta var Cillian Murphys hårt härjade överlevare. Murphy, Garland och Boyle samarbetade även på den publikdelande Sunshinefrån 2007. Murphy gjorde 2006 Ken Loach i The Wind That Shakes The Barley som handlade om irländska frihetskriget under 1920-talet.
Fakta om Cillian Murphy
Född:
25:e maj 1976 i Douglas i Cork på Irland.
Cillian Murphy, 34 år idag!
Debut:
I islandsproducerade Sweety Barret med Brendan Gleeson spelade Murphy rollen som Pat the Barman. Första huvudrollen kom året efter i Sunburn.
Nördfakta:
Cillians förnamn uttalas ”Kill-ian” och inte ”Sill-ian”. Han ser upp till Liam Neeson som sin ”surrogatpappa på film”.
Se:
Batman Begins – Inte bara för Murphys underbart släpiga och ondcharmiga variant av Scarecrow. Batman Begins är en av 00-talets bästa filmer.
Undvik:
Red Eye – Även om Murphy är härligt ond kan man gott strunta i den här underliga thrillern som trots flygplansmiljön aldrig riktigt lyfter.
Indie-tipset:
Watching the Detectives – Tokcharmig Lucy Liu springer cirklar kring deckarälskande videobutiksägaren Murphy. Mysigt romantisk men också härligt filmnördig.
Framtid:
Borde kunna bli en av Hollywoods stora så länge han inte fastnar i skurkfacket. 60-talsdramat Hippie Hippie Shake mot Sienna Miller och medverkan i Chris Nolans Inception är någon av godbitarna vi har att se fram emot under 2010.
Senaste kommentarer