Oscarsgalan är över, massor med olika filmer vann massor med olika priser och åtminstone en kvinnlig vinnare grät på scen. Ryggar dunkades, inget direkt kontroversiellt hände… Jo, en sak. En kategori saknade en nominering som var lika självklar som det faktum att den borde vunnit. Vilken jag pratar om? Transformers: Revenge of the Fallen.
”Men, men, Andreas… hatar inte du den filmen?” –Nej. Den är korkad och barnslig och högljudd, chockerande ytlig och bitvis direkt stötande, men den är fartfylld och snygg och i alla fall inte tråkig. Men den har en aspekt som går bortom allt annat jag sett under förra året. Ett område där även dess föregångare blev utan staty: Specialeffekter.
Datoranimering har kommit att bli ett något infekterat ämne, det finns massor med folk som hatar allt vad datoranimering heter. Jag anser att de är ett verktyg som vilket annat i filmskaparnas verktygslåda, och rätt använt är det ett mycket effektivt sådant. I händerna på klåpare och folk med budgetar som inte matchar deras vision kan det se taffligt och plastigt ut, men i händerna på skickliga filmskapare som Cameron, Fincher, Spielberg, Jackson eller del Toro kan de utgöra ett komplement till traditionella medel, och med relativt små medel skapa fantastiska effekter. För varje exempel på usla effekter finns det ett exempel på bra, men jag ska inte tråka ut er med exempel på silhuetter av Reapers i Blade II eller manipulerade bilder av San Francisco i Zodiac.
Transformers: Revenge of the Fallen handlar om jätterobotar från rymden som kommer till Jorden, förvandlar sig till bilar tillverkade av GM och slåss med andra jätterobotar från rymden. Det hade inte (hävdar jag) gått att göra den utan digitala effekter, och i filmen är de genomgående fantastiskt utförda: robotarna är trovärdiga, de matchar bakgrunderna perfekt, de har ”kännbar” tyngd och de interagerar med skådespelarna på sätt som gör att de får karaktär. Så, även om den kanske hade förlorat mot Avatar just i år så borde den varit nominerad. Hade jag fått bestämma hade den vunnit, men det får jag inte, så…
Den första filmen borde förresten ha krossat Coca-colaisbjörnen ifrån The Golden Compass för två år sedan, men det är en annan historia.
/AKz
inte vara när man pratar film med cineast-fantaster, gav jag mig själv kalla kårar vid blotta tanken på scenen (och då är jag inte en historieberättare av rang bör nämnas). Fincher har verkligen snickrat ihop en mästerlig scen och där jag satt med ryggen mot fönstret ut mot den mörka gatan kände jag stort obehag. Där och då bestämde jag mig för att se filmen på nytt vid första givna tillfälle.
Senaste kommentarer