Mel Gibson är tillbaka framför kameran, efter några års frånvaro som inkluderade alkoholism och antisemitiska uttalanden, en skogstokig och fanatiskt religiös ”torture porn”-rulle och en rulle om hur mayaindianernas gudlöshet ledde dem i fördärvet. Eller nåt.
The Edge of Darkness är något annat. Här ser vi den gamle Mel: skådespelaren, filmstjärnan, en snubbe som kan plocka fram en intensitet som endast få kan matcha. Genom att stoppa in honom i en konspirationsthriller som är en uppdatering och modernisering av en brittisk TV-serie från 80-talet lyckas man här fånga upp en del av det som gjorde Mel så framgångsrik för ett antal år sedan. Den gamla TV-serien var, precis som filmen, regisserad av britten Martin Campbell. Campbell är garanterat mest känd för att ha gjort de två bästa Bond-filmerna på 25 år, men han är en regissör som ofta har imponerat på mig för sin förmåga att skapa tuff och kinetisk action som ändå känns verklighetsförankrad.
Här blir det inte mycket av action, då filmen i princip är ett drama om en man som förlorar sin dotter och därefter metodiskt utreder frågan tills han hittar de ansvariga. Inte ens när han finner dem utvecklar den sig som en traditionell hämndthriller. Gibson är mycket bra i sin roll, jag insåg att jag faktiskt gillar honom mer som skådis än som regissör. Historien är vardagsmat för den som kan genren, men den bärs upp och förankras av Gibsons porträtt av en person som genmlider traumat att förlora ett barn, och den punktueras av effektivt brutala våldshandlingar som ger filmen en tuffare ton än vad vi är vana att se ifrån regissören Campbell.
Jag gillar det riktigt mycket, och det är välkommet att se Gibson på vita duken igen.
/AKz
Kommer omgående att se denna. Tack för recensionen.