Den prisbelönta dokumentärfilmaren Maud Nycander tar oss med till en miljö som få av oss har tillträde till – en sluten psykiatrisk avdelning. Under ett och ett halvt års tid skildrar hon livet på en låst akutavdelning på S:t Görans sjukus i Stockholm. Dokumentären är uppdelad i två delar och vi får på mycket nära håll följa några patienters tid på avdelningen.
Första delen handlar främst om patienter med bipolär sjukdom, det som förr kallades manodepressiv sjukdom. Den andra delen handlar om invandrare/flyktingar som har otrevliga upplevelser i bagaget.
Maud Nycanders behandling av materialet är förnämligt och fullt av respekt. Jag har själv nära erfarenhet av bipolär sjukdom och har sett hur det kan påverka en människa. Det är lätt att tro att två timmar dokumentär om en psykiatrisk avdleningar kan vara tung och ”deprimerande”, men sanningen är att som helhet är den både sympatiska och strösslad med hopp och ljusglimtar. Det som Sluten avdelning effektivt gör är att bryta alla tabun och talar öppet om arbetet på en psykiatrisk avdelning. Alla förutfattade meningar och felaktiga bilder om vad som sker på en psykiatrisk avdelning som vi oftast fått från filmer är som bortblåsta. Istället får vi se kompetent och sympatisk personal som vårdar människor och inte ”patienter”.
Det går inte till så här.
Jag tycker att Sluten avdelning är en dokumentär som alla skall se. Som anhörig kan den skingra frågetecken om hur patienter behandlas och hur behandligen går till. För den som aldrig stött på bipolär sjukdom ger dokumentären insikt i att människor med bipolär sjukdom ”inte gör det med flit” eller är ”galna” utan människor som lider av en kemisk obalans i kroppen. Denna obalans går oftast att medicinera så att personen kan leva ett normalt liv. Sluten avdelning visar hur effektivt electric chock treatment (ECT) fungerar och dessutom visar att det inte är Frankenstein-metoder som används.
Senaste kommentarer