Det finns egentligen ingenting som är särskilt märkvärdigt med Jean (Vincent Lindon) och den tillvaro han har. Han trivs bra med sitt jobb som murare och lever tryggt familjeliv med hustrun och sin älskade son. En intelligent inledningsscen ger en målande bild av vardagslivet – mor, far och son sitter samlade ute i trädgården när tioåriga Jérémy berättar om läxan i fransk grammatik som han inte lyckas lösa. Uppgiften cirkulerar fram och tillbaka mellan föräldrarna som välmenande testar olika teorier, de vill givetvis inte känna sig otillräckliga som föräldrar, insikten kan vara knäckande. I all sin enkelhet skildras vardagens utmaningar i en fransk familj likt många andra. Vem är då mademoiselle Chambon (Sandrine Kiberlain)? Jo förstås orsaken till att den lugna tryggheten får sig en törn trots allt, hon visar sig bli en oemotståndlig krydda som Jean tidigare inte visste att han saknade.
Första gången de möts är i skolmiljön, Véronique Chambon är lärarinna till Jérémy. Jean kommer på besök till klassen för att informera om sitt yrke som murare, Véronique passar på att fråga om hjälp med en praktisk sak i sitt hem. Enligt korrekt uppförande låter hon Jean arbeta ostört under besöket, men det hindrar inte de otillåtna känslorna från att bli alltmer närvarande. Jean visar ett stort intresse för Véroniques talang inom klassisk musik, till ljudet av vackra fiolstråkar växer sig deras relation allt starkare.
Mademoiselle Chambon är i själva verket en väldigt okomplicerad historia om förbjuden kärlek när den är som allra skörast. Berättartempot är långsamt och historien vilar helt och hållet på det fina arbetet av regissören Stephane Brizé (Inte här för att bli älskad) och de duktiga skådespelarna. Bakom den sparsmakade dialogen och de försiktiga gesterna bubblar känslor av frustration, förvirring, sorg och åtrå. Huvudpersonerna är båda lika främmande för den nya situationen, det är med blyga händer och försiktiga blickar som den första kyssen till slut växer fram. Scenen där Jean och Véronique försiktigt omfamnar varandra hade inte kunnat göras mycket mer intim och levande, den lätta beröringen går som ett stilla rus genom kroppen.
Brizé har arbetat mycket med dragningskraften hos Jean, hans praktiska handlag och kraftfulla arbete, de ganska grova ansiktsdragen, hårets små lockar och den både fumliga och lätt förvirrade, men välmenande personligheten. Jean lever enligt sitt trygga invanda mönster och gör inga större anspråk på livet. Mademoiselle Chambon är en spännande kvinna med sitt vackert ljusa och släta utseende, öppen för nya utmaningar blir hon sällan långvarig på en och samma plats. När Véronique ännu en gång har packat sin väska ställs Jean inför ett avgörande val.
Mademoiselle Chambon är en vacker och finstämd berättelse som tickar på i ett tryggt och försiktigt tempo. Kanske hade den enkla handlingen och knappa dialogen behövt snurra något varv extra för att verkligen fascinera, men ibland kan enkelheten vara nog så beundransvärd.
Senaste kommentarer