Den tredje delen i sagan om fånge #701, regisserad av Shunya Ito och med den stenhårde Meiko Kaji i huvudrollen som den fåordige Nami ”Sasori” Matsushima. Kaji skulle koma att spela in ytterligare en film i samma roll men då utan Ito i regissörsrollen och med ett lite tamare resultat. Men för tillfället håller vi oss till Beast Stable.
Filmen inleds med vår hjältinna på tunnelbanan, väl insmält i omgivningen. Om vi inte sedan tidigare filmer vet att hon är ett jagat byte av den japanska poliskåren blir det redan här uppdagat. Två män kliver in i vagnen för att arrestera henne. Vad de inte är beredda på är att kvinnan drar kniv och måttar hugg mot dem när de kastar sig över henne. Hon lyckas efter visst tumult hoppa av tåget, men i samma ögonblick får en av de civilklädda poliserna fast henne i handfängsel. Dörrarna går igen och de två fastnar på var sin sida, vår hjältinna löser problemet genom att hugga av armen på sin fiende och lämna honom blödande utan möjlighet att komma efter. Med en arm slängandes vid sin sida, låst till henne med handbojor, springer så ”Sasori” genom staden ackompanjerad av ledmotivet Urami Bushi. På samma gång som det är makabert är det också vackert. Just kombinationen av obönhörligt våldsamma scener och färgsprakande ögongodis går som en röd tråd i hela filmserien och även om det surrealistiska är större delar av de tidigare filmerna finns inslagen även i Beast Stable.
Från att Sasori kommer undan de två männen på tunnelbanan gömmer hon sig undan i stadens mer ljusskygga delar och lever på köttet från den arm hon så snitsigt snidat till i inledningsscenen. Hon vinner sympatier hos den prostituerade Yuki som tar henne hem till sitt lilla kyffe och som blir hennes vän. Yuki har själv en rätt trasslig livssituation med en mentalt handikappad bror som tillåts ta ut sina sexuella lustar på henne, något som också leder till en incestuös graviditet.
Sasori bygger härifrån upp ett någorlunda drägligt,om än spartanskt, liv. Men vi vet alltför säkert att det inte kommer att vara för evigt. Med en vilja av stål ikläder hon sig återigen den tyste och till synes oövervinnlige hämnarinnans roll och de som kommer i hennes väg har endast en snabb och smärtfri död att hoppas på.
Filmen, eller rättare sagt hela serien, kan ge intrycket av att endast bygga på sex, våld och chockerande scener. Jag skulle vilja påstå att detta är långt ifrån sant. Visserligen är alla dessa tre element viktiga beståndsdelar men det är sättet som dessa presenteras på och den historia som de är inbakade i som gör helheten så fantastisk. Många scener är rena konstverk och skulle även helt isolerade från filmen vara värda att kollas upp. De chockerande scenerna känns väldigt naturligt inlagda, vilket ger dem ett större eftertryck än om de bara funnits där för att äckla. Överlag känns det oerhört genomtänkt, och jag kan inte upphöra att förvånas över detta i en genre som jag fördomsfullt tidigare haft mycket låga förväntningar på.
Jag tycker inte om att rekommendera den här typen av film helt fritt till vem som helst, så därför vill jag gärna varna för en del starka scener, men jag önskar också att fler skulle ge filmen en chans.
Då hoppas jag att detta var första i en lång rad med ”Pinky”-recensioner. Nästa blir kanske rentav ”Deep Throat in Tokyo”?
Heh, nja jag vet inte. Eller du kanske tänkte att Rikard fått upp lite inspiration! Female Prisoner tycker jag ju verkligen är värd att sprida lite positiva tankar kring, mycket upplevelse för pengarna, men det dröjer nog innan jag tåtar ihop något i den här stilen igen. Men det är ju det här med att vänta och sånt som är gott …