Dexter - oväntat kaxig
Det räckte i två säsonger. Den där smekmånaden som alla tv-serier ofrånkomlingen trillar ur om de inte avslutas för tidigt eller exakt rätt tillfälle. För jag älskade verkligen första säsongen av Dexter, jag älskade det faktum att serien utmanade min inre moralkompass i varje avsnitt och jag älskade verkligen den vänlige seriemördarens dubbelliv. Sen kom säsong två och serien började mer på allvar arbeta med det faktum att det måste vara rätt svårt att slakta folk till höger och vänster och samtidigt hålla uppe en familjefasad. Tyvärr fick Dexters syster (som för alltid kommer ha en plats på min lista av sämsta skådespelarinsatser i grymma produktioner) mer utrymme och den solida femman från första säsongen blev till en något snett hängande fyra.
I säsong tre ramlade man enligt mig helt över bord. Jimmy Smits, som är gudomligt bra i Vita husets sista säsong, fungerar för mig inte alls. Men framför allt blev jag totalt oimponerad över relationen mellan Dexter och hans nya ”vän”. Dessutom börjar jag nu bli rätt trött på att Dexter ständigt kommer undan. ”Det börjar bli dags för honom att åka fast” var min vanligaste kommentar när jag såg om serien och min flickvän undrade vad jag tyckte om den. Här lockar dessutom skaparna med en ”riktig” familjelycka för Dexter, något som den karaktären absolut inte förtjänar. Även om han bara har ihjäl ”onda” människor så är han trots allt en seriemördare. Det gick så långt att jag faktiskt hejade på en av säsongens ”skurkar” under seriens avslutande avsnitt. Korkat förstås eftersom att jag visste att en säsong fyra redan var inspelad och att man är mitt uppe i säsong fem.
Säsong tre av Dexter är ungefär som Rocky II-V. De behövs för att knyta samman övriga delar i sagan, men om jag inte måste kommer jag inte se om dem.
Senaste kommentarer