Blomstertid (DVD)

I en avgångsklass på Bromma gymnasium 1994 finns Kenneth, Anders och Steven – tre personer med helt olika styrkor och svagheter. I ett skolprojekt dokumenterar Martin Persson dessa tre under tiden innan studenten och sparar deras tankar om framtiden på VHS.

14 år senare återvänder Martin Persson, nu en etablerad dokumentärfilmare, till Bromma och sina tre studenter. Kenneth är mellanstadielärare och drömmer om egna barn. Hans flickvän har dock lämnat honom då hon inte var redo, men är fortfarande hans sambo då hon bor kvar i huset med sin nya pojkvän som hon nu är gravid med. Anders har ett välbetalt jobb, en stor villa, en blond troféfru och två perfekta barn. Vad som inte är perfekt är att hans fru, trots mönsterlivet han erbjuder henne, inte är nöjd utan träffar en annan man på sidan om. Steven är den enda som inte bor kvar i Bromma, utan bor och festar i Alperna på vintern och gör motsvarande på Gotland under sommarhalvåret. När han får höra att han har en åttaårig son tar han sig motvilligt tillbaka till uppväxtorten.

Tillbakablickarna på VHS måste vara den mest klockrena skildringen av 90-tal på länge. Jag var säker på att det var dokumentära bilder tills Peter Magnusson dök upp i sin trippelroll. Han är briljant och skapar verkligen tre skiljda karaktärer med verkliga karaktärsdrag, även om de så klart är dragna till sin spets. Minspelet är underbart och man känner verkligen för en karaktär som Kenneth som enligt egen utsago ”inte dejtar så himla farligt mycket för tillfället”. När hans exflickväns nya man står i bara t-shirt med snoppen i ansiktshöjd på Kenneth, önskar jag att ingen låter sig trampas på så brutalt i verkligheten. Även Anders sätter han dit och det är också en mycket välskriven karaktär. Bäst är när han till och med läser barnbok på överklasspråk och den otroligt stela och påtvingade närheten med frun – ”Vadå inte älskar? Vi har ju regelbundna samlag.” Steven är en typ av person som jag undviker så han har jag inte lika lätt att identifiera mig med. Det finns fina scener med den nyfunna sonen, men det jag minns är Stevens farsas kortärmade skjorta med tärningsmönster matchat med en ölslips.

Martin Persson spelar sig själv med den äran och att han både skrivit och regisserat förstärker helt klart illusionen av en riktig dokumentärserie. Martin känner ni igen från diverse Filip & Fredrik-program där han framför allt har fungerat som producent. Han knyter ihop de tre människoödena på ett sätt som om han inte gjort något annat. Det är förutsägbart på ett fint sätt med precis lagom många känslosamma scener mellan gapskratten. Peter Magnusson fortsätter att växa som skådespelare och bakom kameran (nåja) är en ny stjärna född.