Det vackraste

Jag hade det stora nöjet att se en av de vackraste filmerna någonsin för inte så länge sedan. Zabriskie Point. Jag hade tidigare bara sett en film av regissören Michelangelo Antonioni, Blow Up, hans första film med engelskt tal. Nu gillade jag visserligen Blow Up också men Zabriskie Point ligger på en helt annan nivå.

Lugnt och harmoniskt

Antonionis stil är inte att ösa på med action och ett tempo, Zabriskie Point rör sig framåt med ett lugn och en harmoni som också speglas i den atmosfäriska musiken. Vi får följa två unga människor som stöter på varandra i den väst-amerikanska öknen, den ena i ett stulet hobby-flygplan och den andre på en verklighets(ut)flykt längs de raka ökenvägarna. De finner varandra vid Zabriskie Point, en uttorkad sjö och låter sig sväva bort från en materialistisk värld styrd av ekonomiska vinstintressen och polisbrutalitet. Varje sekvens av filmen känns välkomponerad och väldigt genomtänkt, de vackra ökenmiljöerna kommer verkligen till sin fulla rätt.

Filmen blev ordentligt sågad vid premiären 1970, mycket på grund av skådespelarna som inte hade någon filmisk karriär bakom sig. Det går fortfarande förstå att filmen inte är för alla med sin långsamma berättarstil och dess lätt hallucinatoriska scener, men för egen del så är filmen en perfekt start på ett mycket bra årtionde.

Det finns såklart många filmer som kan konkurrera om att vara den vackraste filmen som gjorts, och en film kan dessutom vara vacker på så många olika sätt. Men för mig ligger Zabriskie Point just nu väldigt högt i kurs och jag rekommenderar alla utom rena action-junkies att ge denna en chans.