Mitt jobb lämnar ibland vissa luckor som är lämpliga att fylla ut med tv-tittande. Någon gång förra veckan hamnade jag framför TV4 Komedi som just då visade två avsnitt av Roseanne efter varandra. Ni vet, tv-serien med Roseanne Barr (eller om hon bara kallar sig för Roseanne) och John Goodman som gick på SVT under 90-talet. Jag följde den lite halvhjärtat på den tiden, förmodligen i brist på annat att se, men utan att någonsin tycka den var speciellt bra. Minns att jag tyckte Roseanne var irriterande, att den svarthåriga dottern lite läskig och att John Goodman eventuellt kunde vara lite mysig. När jag nu återvände till serien, var den snudd på briljant.
För det första är den fruktansvärt bitsk och sarkastisk på ett sätt som den måste varit ganska tidig med, då den delvis var samtida med exempelvis Cosby eller Huset Fullt. Två serier som gillar att kramas, vilket kanske knappast är speciellt roligt. För det andra så stoltserar den med en bitter, överviktig och ganska kantig medelålders kvinna i huvudrollen, något som inte heller hörde (eller hör, för den delen) till vanligheterna.
Det finns även ett allvar i serien. I det första avsnittet jag såg har Roseanne även mer eller mindre bestämt sig för att genomföra en abort, då fostret vid de preliminära testerna ser ut att kunna vara svårt missbildat. Ingenstans moraliserar serien över hennes beslut, utan ser det som självklart att en kvinna bestämmer över sin egen kropp. Hade Vänner vågat sig på det? Knappast. I en scen läxar Roseanne även upp sin son när hon missförstår honom och säger att ”ingen någonsin har rätt att tala om för en kvinna vad hon ska göra med sin kropp. Ingen!”.
Nu kanske jag är lite väl snabb att hylla serien efter två avsnitt, men jag har åtminstone själv blivit oerhört nyfiken på att se den igen. Sarkasmer, allvar och lite mer ättika än socker med någon form av feministisk förebild i huvudrollen kan ju aldrig vara fel i sommarvärmer. Eller?
Senaste kommentarer