Tips på bra julfilmer: Skräck – del 1

När vi nu närmar oss den stora måbra-helgen med expressfart är det lätt hänt att det blir obalans i tillvaron med allt sötsliskigt som väller över en. Ett ypperligt sätt att skapa harmoni i livet är att se några bra (och passande) skräckfilmer. Jag har inga krav på att de behöver innehålla tomtar, julsånger eller några andra tydliga julattribut för att kännas rätt, men det gör så klart ingenting. Vad som däremot är ett (nästan) måste är snö och kyla – med snö i bild hamnar åtminstone jag i lagom julstämning. Jag gillar dessutom om dessa julskräckisar fungerar även efter att julafton är avklarad (det vill säga under hela den långa ledigheten, som jag alltid lobbar hårt för att få, mellan jul och trettonhelgen). Några av mina ”julfavoriter” är:

1) Black Christmas. Förmodligen det mest självklara valet på listan då Bob Clarks slasher- och giallohybrid (ja, jag tycker att den har klara drag av den italienska genren) från 1974 inte bara är en förträfflig julskräckis utan även en lysande skräckfilm rent allmänt sett. Den är stämningsfull, rolig, spännande, en smula skrämmande, har en av de sjukaste mördarna någonsin samt ett väldigt bra slut. En perfekt film att titta på sent på kvällen på julafton.
Förresten, är det någon som vet om ”Billys” telefonterror fungerade som inspiration till den tyvärr något fåniga ankrösten i Lucio Fulcis skitiga The New York Ripper (annars en lysande film)?

2) The Changeling. Okej, det finns inte så mycket snö (förutom en del i början) och fokus är inte på julen, men en av de bästa spökhusfilmerna som någonsin gjorts måste vara med på listan. Filmens största behållning är George C. Scott, som alltid och han är en garant för kvalitet, och ett antal mycket bra scener, exempelvis ”boll i trappan”, ”upptäckten av ett rum”, ”brunnen”, ”oväntade morgonljud” och ”seansen”. Fungerar lite när som helst under den aktuella perioden.

3) Christmas Evil. Även om det knappast är bästa filmen på listan är den inte utan charm. Ett stort problem är att många förväntar sig en julslasher i stil med Silent Night, Deadly Night, men så är icke fallet. Istället är det mer av en psykologisk studie där tittaren får följa en person med mycket labilt psyke som blir allt mer sjuk och till slut går över gränsen och börjar mörda. Fungerar bra som uppvärmning inför ”Black Christmas” och kan därför ses tidigt på julaftonskvällen.

4) The Curse of the Cat People. En fristående uppföljare till Cat People och förmodligen inte den mest kända av Val Lewtons filmer, men definitivt väl värd att leta reda för de som gillar gamla mysiga svartvita skräckfilmer. Något mer drama och fantasy än ren och skär skräck, ungefär som Charles Laughtons vackra The Night of the Hunter. Utspelas under juletid och har även snöfall. Passar utmärkt att se någon dag före eller efter julafton.

5) Dance of the Vampires. Nej, Roman Polanskis film heter inte “The Fearless Vampire Killers” (”The Fearless Vampire, or: Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck”) utan ”Dance of the Vampires”; den förstnämnda varianten är den som visades i USA (den enda som gick dåligt ekonomiskt) och är producenten Martin Ransohoffs version. Polanski ångrade bittert att han gick med på att ge Ransohoff ”final cut” i USA, men inget ont som inte har något gott med sig:  producenten insisterade på att Sharon Tate skulle få rollen som den judiska värdshusvärdens dotter och det var sannerligen inget Polanski ångrade.
Denna otroligt charmiga vampyrfilm (en hyllning till Hammers diton och diverse stumfilmer) är extremt mysig och passar perfekt för någon av mellandagarnas kvällar – helst när det är riktigt kallt ute. Den är fylld med underfundiga detaljer och repliker, som till exempel när professorns hjälpreda, Albert (Roman Polanski), ska bre djupfryst smör på en djupfryst brödbit, en judisk vampyr som inte skyr korset eller när vampyrgreven (Ferdy Mayne som en av de mest majestätiska vampyrer) med viss ironi beskriver sin son som ”a gentle, sensitive youth”. Professor Abronsius likhet med Albert Einstein är förmodligen inte en tillfällighet utan kan nog snarare ses som en kommentar på den senares medverkan i att skapa ”The Atomic Age”.

6) Horror Express. Snö, ett tåg, transsibiriska järnvägen, torra engelsmän, en galen präst, en nedfryst apmänniska, Christopher Lee, Peter Cushing, Telly Savalas, ”zombier”, ett par lysande röda ögon och en stark känsla av en nära förestående apokalyps – behövs det något mer? Överlag bra skådespelare – Cushing och Lee är lika stabila som vanligt – men Savallas är lysande i en relativt liten roll som vodkadrickande kosackkapten. En av de bättre ”hammerfilmerna” (tillsammans med The Creeping Flesh och The Asphyx) som inte producerades av den legendariska skräckfilmsstudion. Passar perfekt sent en kall mellandagskväll.

Så var första delen slut och ni får vänta tills i morgon på del två.