The Poughkeepsie Tapes – tillfredsställande vidrig?

I min jakt på det vidrigaste filmvärlden har att erbjuda har jag tvingats vada genom en och annan kloak. Detta inkluderar bland annat att se en kvinna styckas under cirka fyrtiofem minuters tid (Flowers of Flesh and Blood) och att snabbspola sig genom våld så utstuderat, naket och närgånget att det nästan känns pornografiskt (August Underground-filmerna). Varför? Det är väl för att jag älskar skräck. Varför jag gör det? Det ska vi nog låta vara till en annan gång. Enkelt uttryckt älskar jag som så många andra att bli rädd, vilket filmer som de ovan dock sällan lyckas ställa till med.

Jag är tillräckligt gammal nu för att ha lärt känna mig själv och ha kunskapen om vad det är som tar skruv, vad som får mig att tänka sådant jag inte borde tänka innan jag ska somna nätterna efter att ha sett sådant jag inte borde se. Det är alltså inte blod och inälvor. Istället är det chocken när allting faller på plats men ändå inte, när man slutligen slappnat av och Sadako ändå tar sig ut ur bilden, när en av filmarna i The Blair Witch Project står vänd in mot hörnet och kameran slås till marken, eller när tortyroffret i Martyrs till slut bara resignerar. Det är när det man borde ha vetat skulle hända händer, när man inte vill att det ska vara så men det ändå är just så, som jag inte står ut mer.

Därför hade jag höga förväntningar på The Poughkeepsie Tapes (2007), som beskrivits som ganska vidrig. Den är inte svår att beskriva, utan är i rakt nedstigande led ett barn till släktingarna Snuff, Cannibal Holocaust och The Blair Witch Project samt äldre syskon till Paranormal Activity. Vi får följa vad som hade kunnat vara vilken seriemördardokumentär som helst på valfri reklamkanal, komplett med anhöriga till offren, nyhetsklipp, inblandade i utredningen samt rekonstruktioner av brotten. Ja, med den lilla extradetaljen att man här även hittat hundratals videokassetter med tortyr, mord och lemlästning som klipps in dokumentären. Där har ni filmen, varken mer eller mindre. Det är även värt att veta att skådisarna är bra, och att en del scener faktiskt får en att vilja vända bort ansiktet.

Men det är inte det jag vill lämna er med, utan bilden nedan. Det var där filmen tog skruv för mig. Jag kan inte berätta mer för er utan att förstöra för mycket, istället tänker jag nöja mig med att säga att det var fem våldsfria minuter i en tortyrfilm som till sist tog knäcken på mig, och trängde sig på i mörkret när jag skulle sova. Och det är så gott betyg som något.