Pratade film med en kompis. Vi konstaterande att ”found footage” mer eller mindre blivit en egen genre med filmer som Cannibal Holocaust, Blair Witch Project eller Paranormal Activity. Det är ju ett grepp som automatiskt skänker en viss känsla av autencitet till en film, sedan kan man ha åsikter om hur väl genomfört det är. Men varför är det uteslutande skräckfilmer som anammat konceptet? Borde det inte gå att använda inom andra genrer?
Min kompis hade en idé om en romantisk komedi som skulle heta något i stil med We Met Online som uteslutande bestod av Skype-sessioner, videobloggar och annat liknande. Det skulle i rätt händer definitivt kunna bli bra, men oviljan att verkligen satsa på ett sådant projekt verkar inte finnas. Inte för den stora publiken.
Förmodligen grundar det sig i att få filmer är så oerhört konservativa som just de romantiska komedierna. Den presumtiva publiken förutsätts inte vilja se något nytt eller något som tänjer gränserna, utan få samma film om och om igen, i lite olika förpackning. Faktum är att det nog är den genre som stått mest still sedan den hittade sin formula någon gång på 30-talet med It Happened One Night. Det enda som förändrats till idag är väl egentligen färgfotot.
Samtidigt är det ju ordentligt trist, då jag definitivt tror att biopubliken skulle vara betydligt mer mottaglig för nya grepp jämfört med vad filmbolagen har förutfattade meningar om. Jag tror inte fansen är lika konservativa som de utmålas, jag tror de gärna vill se något som utmanar och överraskar. Jag tror de vill se en We Met Online.
Jag håller på och skriver på en sån bok..gillar hur din hjärna funkar. Du får läsa den först av alla när den är klar!