Mina husgudar: Batman

När jag nyligen skrev en liten utläggning om Shane Black hotade jag med att ni skulle få ser fler av de här. Faktum är att jag nu håller mitt löfte, och jag tycker att det är tillräckligt kul att skriva om för att kunna erbjuda åtminstone två till avsnitt i serien.

Min andra husgud är ingen verklig person, och det är inte EN person heller. Det är en karaktär som kan representera och har representerat massor med olika saker för massor med olika människor. Regissören Guillermo del Toro brukar prata om Superhjälter som amerikansk mytbildning, det vill säga i avsaknade av en egen motsvarighet till våra nordiska, grekiska, romerska eller egyptiska gudasagor så har man skapat en egen uppsättning ikoner och arketyper. Det innebär inte nödvändigtvis att människor kommer att dyrka framför altaren med statyer av Stålmannen i framtiden, utan att han ser dem som illustrationer av och representanter för modern amerikansk kultur och värderingar. Hur mycket jag skriver under på det här är jag i dagsläget lite oklar över, men med tanke på inläggets titel så kan Du, kära läsare, i alla fall anta att mina tankar går i någorlunda samma banor.

Så – Batman, då. Vad är det som är tilltalande, vad är en äkta Batman, vem gör honom bäst? Tja. Ikonen Batman är mycket mer intressant än vilken version eller vilken era man finner mest tilltalande. För mig är det intressant hur man har byggt upp hans utseende, och vad han får representera för läsare/tittaren – och sedan hur man kan variera det här med bibehållande av det som gör karaktären till den han är. I grunden har vi en ung pojke vars föräldrar blir mördade framför hans ögon, och han kanaliserar det traumat i en vilja att befria den fiktiva amerikanska östkuststaden Gotham från all brottslighet. Med en outsinlig plånbok som sin viktigaste ”superkraft” bekämpar han brottslingar genom detektivarbete och effektivt utnyttjande av skrämseltaktik och kampsportskunnande. Batman är en plågad själ, en ung pojke som aldrig kom över det trauma han genomlevde, och berättelserna om honom kan ofta bli ordentligt mörka.

Jag är dock inte en sån som säger att ”mörkare är bättre” när det gäller Batman, men jag kräver att man tar karaktären och dess värld på allvar. Det är det enskilt största misstaget som Joel Schumacher gjorde när han dödade superhjältegenren under en period på 90-talet: Karaktären bygger på en i grunden absurd premiss men om man inte förstår allvaret bakom denna absurditet kan man inte förstå karaktären. Därför blir hans försök att göra Batman skoj och underhållande bara tramsiga och kitschiga, försök att tydliggöra subtext som finns inbyggd i serien blir platt, övertydligt och banalt. Ett annat stort problem med de filmerna är är att de är så uselt genomförda, och det gör mig betydligt mer upprörd än den dryga ”superhjältar är bara för barn”-attityd som så tydligt genomsyrar produktionerna. TV-serien ifrån 60-talet betraktar jag i princip som en parodi, men faktum är att den är väldigt skön, har en härlig distans och är genuint rolig. Att det är vad Batman representerar för en hel generation har jag inga som helst problem med.

Jag gillar estetiken hos den animerade TV-serien ifrån 90-talet, en mörk Art Deco-inspirerad look som i vissa avseenden inspirerats av Burtons två Batman-filmer och i vissa avseenden går sin egen väg. Karakteriseringen av Batman i den serien når också sin fulländning i avsnittet ”I am the Night”, som fungerar som ett sorts ”mission statement” för Batman, som illustrerar hans i det närmaste omänskliga beslutsamhet. Skådespelaren Kevin Conroy gör Batmans röst, och för mig är det SÅ Batman låter (inte som Christian Bale med halsfluss, alltså). Conroy har på senare tid även dykt upp i dataspelsvärlden, där han och Mark Hamill gör rösterna till Batman respektive Jokern i spelet Batman: Arkham Asylum, med en story av en av den animerade seriens skapare, Paul Dini. Om någon inte förstår riktigt vad som gör Batman så cool kan jag rekommendera det spelet.

Poängen är att karaktären kan vara eller representera i princip vad som helst (fascism, homosexualitet, handlingskraftigt identifieringsobjekt för veka tonårspojkar, en modern Sherlock Holmes eller en typisk film noir-hjälte är bara några av de tolkningar som förts fram), man kan göra honom omedelbart igenkännbar och man kan berätta en uppsjö av intressanta historier om honom och hans skurkgalleri. Just nu ser han ut på ett visst sätt, när Bob Kane och Bill Finger skapade honom på 1940-talet såg han ut på ett annat. Han kommer dock alltid att förbli Batman.

/AKZ

Mina Batman-favoriter är:
Serier:
-The Dark Knight Returns av Frank Miller, Klaus Janson, Lynn Varley
-Year One av Frank Miller och David Mazzuchelli
-The Killing Joke av Alan Moore och Brian Bolland
-The Long Halloween av Jeph Loeb och Tim Sale
-Dark Victory av Jeph Loeb och Tim Sale

Film:
-The Dark Knight (2008)
-Batman Returns (1991)
-Batman: Mask of the Phantasm (1993)
-Batman Begins (2005)
-Batman (1989)
-Batman: The Movie (1966)