Tittade på Dario Argentos Deep Red på Blu-ray (Arrows utgåva, godkänd bildkvalitet men egentligen med alldeles för mycket skräp) hos en kompis häromdagen. För varje gång jag ser den, stör de komiska inslagen mig allt mer. Varje gång gör jag även misstaget att se de längre versionen, där vi dessutom tvingas se de förlängda scenerna med italiensk dubbning och försöken till komiska poänger är än mer frekventa. Polisen förvandlas till en våldsamt gestikulerande buskiskaraktär, relationen mellan huvudkaraktärerna blir mer tramsig än vad mig mage klarar av och det trevande partiet i mitten av filmen blir än mer utdraget. Det värsta är dock att alla försök till att lätta upp och locka till skratt får mig att famla efter skämskudden. Varför lär jag mig aldrig? Varför får jag för mig att vilja se ”directors cut” när jag egentligen vet att bioversionen är både tightare och mindre pinsam? Varför hindrade ingen Argento från att försöka vara rolig?
Inget av det jag skriver ovan är egentligen något nytt. Samma kritik har riktats mot filmen, även från de mest dedikerade fansen, i alla tider. Däremot vet jag inte om någon uppmärksammat att det faktiskt finns en scen i filmen som lyckas med att vara rolig. Den har den engelska dubbningen och var därmed avsedd att vara med i den kortare versionen. Marc (David Hemmings) ringer till Gianna (Dario Nicolodi) från ett café där telefonen är placerad bredvid en ständigt pysande och frustande espressomaskin. Gianna i andra änden av samtalet står på sin redaktion, där alla kollegor mest verkar vara intresseade av att ge ifrån sig så mycket ljud som möjligt. Konversationen består mest i att de frustrerat skriker ”Va?” till varandra och det fungerar riktigt bra. Jag skrattade faktiskt. En scen av gud vet hur många, som lyckas vara rolig. Ett ganska dåligt snitt som tydligt visar att även när Argento var som bäst förstod han inte riktigt det där med humor.
Är det inte så att vi inte förstår italiensk humor? Så fort det kommer till komedi och italien blir det pannkaka.