I skrivande stund visas avsnitt 12 av Big Brother, jag sitter demonstrativt med musik i öronen och vill börja gråta när jag tänker på att det är 90 avsnitt. 90! Hur ska jag stå ut? Jag har varje kväll vid 22 tagit på mig mina hörlurar och skruvat upp musiken för att slippa höra skiten. Om det ändå vore så enkelt att slippa det, men nej då. Folk i min omgivning tittar på det och pratar gärna om det med mig av någon anledning. Förhoppningsvis så förstår de snart att jag inte vill höra om det. Men det tar inte stopp där, surfar man på tidningar, facebook eller forum så står det om Big Brother: Varför lämnade hon? Därför han blev så arg! Hur kommer det sig att han eller hon gjorde och sa så? Det står dessutom om vad deltagarna i de förra säsongerna gör nuförtiden, jag blir seriöst galen. Jag flippar. Och det går alltid liknande program, Robinson, Paradise Hotel, Kungarna av Tylösand och alla går ut på samma sak: Vi tar ett gäng uppmärksamhetsbehövande idioter, tvingar dem att skapa konflikter, skapa grupperingar, stöta ut, bråka, supa och knulla för det mina vänner, det blir bra TV!
Det var bara det jag hade på hjärtat, att jag blir galen och att jag hyser väldigt stark avsky för förnedringstv.
Senaste kommentarer