Det är svårt att inte bli fascinerad av Japansk kultur. Den där märkliga mixen av extremt strikta koder och mystik är förförande. Och dessutom tillkommer alla dessa ceremonier och ritualer som människor kan ägna hela livstider åt att lära sig utföra perfekt.
Daigo är en ung cellist som plötsligt finner sig stå utan jobb när orkestern han spelar i, läggs ned. Utan annan utbildning blir det svårt att klara sig i Tokyo och han och hans hustru beslutar sig att flytta till hans hemstad och bosätta sig i det hus han mamma lämnat efter sig. Daigo får ett okvalificerat jobb som nokanschi , det vill säga den som förbereder döda för kistläggningen. Ett arbete som utförs som en rituell ceremoni enligt japansk sed men som också betraktas som lite orent.
Den japanska filmen Avsked, eller Okuribito som den heter i original, regisserad av Yojiro Takita, fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film 2009. Det är på många sätt en typisk film för det priset. Den är okontroversiell och rätt konventionellt hopsnickrad med ett manus som följer de klassiska modellerna för hur en sådan här film kan tänkas utvecklas och man behöver inte drabbas av några överraskningar. Men att följa ett välkänt mönster till nästintill perfektion kan vara en konst i sig, se bara hur Daigo eller hans chef utför sitt arbete. Varje rörelse är noga övervägd och väl inövad. Det verkar inte vara en slumpa att han från början är klassiskt skolad musiker, här gäller samma nötande av detaljer för att uppnå det fulländande . Den nästan hypnotiska redogörelsen för hur ritualen, Nokan, utförs ger en fascinerande inblick i en främmande kultur. Och det är en sida hos den här filmen, en annan är det mänskliga dramat om Daigo och hur han acklimatiserar sig till sin hemstad, sitt arbete och minnet av sin far som övergav familjen.
Filmen gör på ytan inget stort väsen av sig, det är en varma och lite rolig historia som fängslar utan att man sitter andlös. Daigo lär sig älska sitt arbete och under resans gång ger filmen små kommentarer om livet och döden. Ibland blir man lite överrumplad av de starka känsloyttringarna som plötsligt uppstår mitt i en i övrig stillsam film, men har man sett asiatisk film tidigare så känner man igen stilen. Annars är det välspelat, särskilt Tsutomu Yamazaki som Daigos chef, gör ett stort intryck.
Filmen får ett lite vemodigt drag genom musiken men i grund och botten är det en optimistisk historia som handlar om att förlika sig med döden och att göra sig av med taggar i själen man går och bär på. Det här är bra, men jag kan kanske tycka att det inte håller riktigt fullt ut då det är lite för konventionellt och förutsägbart. Men att den här filmen vann en Oscar förvånar inte för det är just dessa trevliga, vuxna, välgjorda och lite ofarliga filmer som akademin brukar uppskatta när det gäller priset för icke-engelskspråklig film.
Senaste kommentarer