Ibland undrar man vad de har för sållningsystem hos Njuta Films. Om jag skulle gissa så är procent naken hud på skådespelarna ett viktigt kriterie. Standardklädseln i Iron Master är läderbikini och/eller helskägg. Alla kvinnliga skådespelare är unga och attraktiva och med få undantag är alla manliga skådespelare det också. De är alla utan undantag fruktansvärt dåliga, på gränsen till skrattretande. Att all dialog är apkasst dubbat hjälper inte heller. Dubbad dialog behöver inte vara ett stort problem, men då ska filmen ha en massa andra bra kvaliteter. Det har inte Iron Master.
Historien är ett skrattretande försök till förklaring om hur människan upptäckte järnet och utvecklade det till järn. Det är också en klassisk kamp mellan två bröder, den omätbart onde Vuud och den rättrådige Ela. Deras far är stamledare men mördas av Vuud. Han förkastas av stammen men kommer tillbaka som en mäktig krigare efter att ha funnit vad som med mycket god vilja kan kallas för ett svärd av järn. Det ser mest ut som en gigantisk bit väl idisslat tuggummi. Med järnets kunskap tar Vuud tillbaka makten över stammen och kastar ut Ela i vildmarken.
Härefter kommer en rätt enkel men också grymt övertydlig berättelse om hur järnets makt används för att underkasta de övriga stammarna i området. Men filmens tänkta sensmoral tillåter förstås inte detta. Utan att förstöra något av den pinsamt styltiga handlingen så visar det sig i slutet att vapen inte är en bra grej (om man inte bekämpar ondska) och att man helst ska vara vänner.
Egentligen finns här en grund som skulle kunnat bli bra med mer budget och riktiga skådespelare, alternativt en regissör som bryr sig mer om skådespelarregi och mindre om nip-slips. Effekterna är taffligt utförda och actionscenerna skrattretande. Klippningen är flera gånger enbart till för att visa upp antingen vackra kroppar eller undermåliga sminkinsatser. Att stanna på ett öppet sår för att visa publiken vad duktig man gör skapar en känsla av diafilmsvisning a la mellanstadiet.
Det enda som jag tar med mig från den här filmen är ett rätt bra soundtrack. Huvudtemat låter som ett derivat på ”Don’t Cry for Me Argentina” från Evita men fungerar oväntat bra.
Marc, en kringresande cabaret-sångare kör vilse på landsbygden och får motorhaveri. Han lyckas ta sig till ett närliggande härbärge som drivs av en äldre man vid namn Bartel, som inte bara erbjuder husrum utan även lovar försöka laga bilen. Bartels gästfrihet förbyts dock snabbt i något helt annat och det står ganska snart klart att han verkligen inte har för avsikt att låta Marc resa vidare…
Fransk/belgisk samproduktion från 2004 som lånar ganska skamlöst från Misery, Straw Dogs, Texas Chain Saw Massacre och Psycho för att nämna några. När en film är så väl medveten om sina genrefränder ligger det nära till hands att det bara blir en rad innehållslösa hyllningar, utan egen identitet. Denna snara undviker Calvaire elegant och står stadigt som en egen film med ett eget uttryck. Grunden till detta ligger i ett alldeles fantastiskt foto samt lysande skådespelarprestationer. Fotografen Benoît Debie är verkligen ingen duvunge, utan har titlar som Irréversible, Dario Argentos Il Cartaio och Carriers på sitt CV. Han lyfter här fram en vildmark under sen höst eller tidig vinter som både är gnistrande vacker, obehagligt karg och som samtidigt känns bekant. Laurent Lucas (Marc) och Jackie Berroyer (Bartel) gör dedikerade insatser i huvdrollerna, som gör det smått omöjligt att inte dras in i händelserförloppet, hur välbekant det än må kännas.
Blandningen mellan någon slags diskbänksrealism och direkt surrealistiska scener, som exempelvis när byborna spontant börjar dansa på puben, skapar en speciell och krypande stämning. Våldet finns där, men det frossas verkligen inte i det, utan känns väldigt naturligt infogat i den bistra miljö allt utspelar sig i. Det blir nästan så nedtonat att man först inte riktigt förstår vad som faktiskt händer. Galenskapen, som egentligen är rätt extrem, är även den avdramatiserat på ett sätt som den lätt att acceptera. Om man försöker återberätta filmen för någon i detalj, låter den garanterat rejält mycket konstigare än vad man upplever den som.
Ett märkligt litet fynd som finns att tillgå på DVD både här och där, även om den saknar svensk release. Gillar man någon av filmerna jag nämner ovan är den ett måste.
En sann berättelse om mord och svek baserad på bestsellern av Ann Rule med mer än 30 miljoner sålda exemplar. Redan vid den meningen på konvolutet och förtexterna till filmen som säger ”baseras på en sann historia” får mig lite skeptiskt inställd. För det första har jag aldrig hört talas om Ann Rule än mindre boktiteln som TV filmen baseras på. Kombinationen baserad på en sann historia och TV-film har sällan visat sig vara en bra kombination. Ett av få undantag är To Catch A Killer med Brian Dennehy som den ohygglige Gacy.
Too Late To Say Goodbye börjar med ett självmord eller är det ett mord? Ja det är frågeställningen kring Jenns (Stefanie von Pfetten) mystiska död. Systern Heather (Lauren Ho
lly) tror inte för en sekund att Jenn har skjutit sig själv trots att alla bevis pekar åt det hållet. Själv tror hon att maken (Rob Lowe) är skurken i dramat.
Lowe är en kapabel skådespelare när han vill. I TV-serien West Wing visade han det med god marginal. Här går han mer på rutin och fagert utseende. Lauren Holly är förvånansvärt bra som den misstänksamma systern, men når ändå inga högre höjder mest för att manuset är magert och typiskt långsamt för genren. Inget lämnas oförklarat och allt rullar på i maklig takt. Jag måste erkänna att jag aldrig trott 85 minuter kunde gå så långsamt för filmen upplevs seg och trög. Det händer inte så mycket och berättelsen bjuder inte på några som helst överraskningar. När slutet väl kommer läggs oväntat kort tid på summeringen och att sluttexterna börjar rulla nästan överraskar en. Too Late To Say Goodbye är en TV-film som kanske kommer rulla efter midnatt som utfyllnad på någon reklamkanal.
Pär Wirdfors är hård men rättvis i sin recension av första filmen i serien. Själv minns jag inte mycket mer än att jag inte var speciellt förtjust i den och bemödade mig aldrig med att se om den för att friska upp minnet nu när det blev dags att ta sig an uppföljarna.
Laura och Henry bevittnar sina föräldrar bli brutalt mördade av en okänd inkräktare, vilket tio år senare fortfarande plågar dem när det börjar vara dags för dem att ta steget ut i vuxenlivet. Henry har vårdats på en vårdanstalt, men i samband med att han skrivs ut för att åka på en anställningsintervju, blir det tydligt att även lillasyster skulle må bra av professionell hjälp. Hennes vistelse på anstalten blir dock allt annat än fridfullt när de övriga patienterna en efter en faller offer för en mördare som förefaller livnära sig på deras rädslor.
Kopplingen till första filmen är vag, för att inte säga obefintlig. Det enda som länkar samman dem är egentligen att Lucy Lawless (ni vet, Xena) var med i första och att Renée O’Connor (ni vet, Xenas sidekick) är med i denna. Kanske droppar dom några namn också, sådär lagom krystat, men den fungerar bra att se fristående.
Egentligen en slags remake på A Nightmare on Elm Street III – Dream Warriors. Plågade tonåringar, inlåsta tillsammans som blir mördade utan att någon verkligen tror att det handlar om mord, utan snarare har med deras psykotiska beteende att göra. Det känns ganska mysigt att återvända till något som är så bekant, men ändå i ny tappning. Tyvärr är det en väldigt oinspirerad och blev film i allt från regi och skådespeleri till foto. I händerna på en bättre, eller åtminstone mer intresserad, regissör hade det nog kunnat bli roligare att titta på. Kanske.
När en vårdare på anstalten vördnadsfullt nämner en ännu icke presenterad Dr. Allen hinner jag börja fundera på vilken skräckfilmsikon de hittat i rea-backen att spela honom. Robert Englund? Brad Dourif? Close, but no cigarr. Det visar sig vara Tobin Bell (Jigsaw från Saw-filmerna). Klassiskt skräckfilmsgrepp som bidrar till mysfaktorn och Bell är faktiskt sevärd i rollen.
Boogeyman: The Return (Vars originaltitel egentligen är Boogeyman 3, varför man skrotat numreringen på den här utgåvan vet jag inte) förflyttar handlingen till ett elevhem på college där psykologstudenten Sarahs rumskompis tar livet av sig. Kors i taket, denne rumskompis är visst dotter till ovan nämnda karaktär Dr. Allen och vips så är filmerna sammankopplade. Det dröjer givetvis inte länge innan Sarahs kompisar i rask takt får vika in årorna, utan att någon riktigt vill tro på att de skulle vara mördade. Ingen utom Sarah då.
Lite mer av en b-film, men samtidigt lite mer inspirerad. Några fina små finesser i fotot och även om jag aldrig blev speciellt rädd, skulle jag bedöma den här som obehagligare än 2:an. Skådespeleriet är däremot stundtals långt under vad som går att svälja. Att röja mördarens uppenbarelse så pass tidigt som man gör är dock ett misstag som punkterar upplevelsen lite. En mer subtilare presentation av denna hade skapat en helt annan spänning, åtminstone hos mig.
Inledningsvis irriterar jag mig på hur dåligt föregångaren passar ihop med denna. Visst kan det vara en frisk fläkt när ens förväntningar på en film visar sig vara fel, men här känns det mest bara förvirrande på ett dåligt sätt. På ett lagom hårdhänt vis lyckas dock faktiskt säcken så småningom knytas ihop någorlunda, så att både föregångaren och faktiskt även första filmen helt plötsligt framstår som en enhet. Det är inte klockrent sammanfogat, långt därifrån, men ambitionen är ändå värd ett plus i kanten.
En intressant tematik som går igen i samtliga tre filmer är sorgen efter en för tidigt avliden förälder. Det skänker ett vemod och en viss tyngd åt serien. Att den sedan inte gör överdrivet mycket med det må vara hänt, men det bidrar till en känsla av enhetlighet.
En trilogi som lånar en hel del från Elm Street serien. Dessa två uppföljare skämmer däremot inte ut sig fullständigt och fungerar bättre än remaken som kom häromåret, främst eftersom de inte försöker vara något mer än lågbudgetskräckfilmer, medan den senare nämnda är alldeles för medveten om vilken populärkulturell tyngd som finns i det den kretsar kring.
De svenska utgåvorna av filmerna håller definitivt. 2:an har tom en del extramaterial, bland annat i form av dubbla kommentarspår. Ingen har dock lyckats med omaket att översätta “boogeyman” till svenska i textningen, där jag inte kan bestämma mig om vilket av “boogeymannen” eller “monstret” är sämre.
Gru är en elak, uppfinningsrik och i sanningens namn, inte helt lyckad, förbrytare som lever i ett riktigt gammalt kråkslott mitt i villaförorten, tillsammans med sina små gula medhjälpare, minonerna, en gammal vetenskapsman och något som han kallar för en hund men som mest ser ut som någon slags hårig, monsterliknande djuphavsfisk på fyra ben. När han går till förbrytarbanken för att försöka få ett lån för att finansiera en ny storslagen kupp, han har tänkt sig att stjäla månen, så visar det sig att han håller på att bli utkonkurrerad av uppkomlingen Vector. För att överlista sin motståndare utnyttjar Gru tre små föräldralösa småflickor som han adopterar och det ställer till det för honom på många sätt.
Dumma mej eller Despicable me som den heter i original är den första produktionen från Illumination entertainmens , ett underbolag till Universal Pictures som har skapats för att ta upp kampen med Pixar och Dreamworks och detta inledande alster bådar gott för framtiden. Det här är en slags barnanpassad korsning mellan James Bond och en heist-film som har den för barnfilm lite oväntade egenskapen att en skurk är huvudperson. Och detta utan att moralisera över själva skurkaktigheten. Grus planer fungerar inte alltid så bra men det leder inte till att han skulle ångra sig. Den för amerikansk barnfilm ofrånkomliga moralen som finns i filmen rör sig mer på ett rent mänskligt plan och handlar om kärlek.
Gru är en kul figur och det är svårt att inte gilla honom trots alla hans små elakheter; för att inte tala om hans fickparkringstekniken. Även övriga karaktärer har udd och Vector och Grus mamma är riktigt härligt onda. De gula minionerna som ser ut som något slags små skumgummibollar håller ständigt på med en massa små kul saker, ungefär som de små figurerna i Sven Nordqvists Pettsonböcker. Småtjejerna har personlighet och självständighet och filmen undviker det alltför sockersöta spåret, inte ens slutet drar åt det hållet. Men det är inte heller någon historia med karaktärer som blir riktigt berörande. Nej, här är det tempo och påhittighet som gäller.
Och i det fallet finns inget att klaga på bortsett från att det kanske för en barnfilm tar lite väl långt tid att etablera historien, men sen är det full fart och inte en lugn stund. Och jag giller verkligen alla hysteriska detaljer från den rent vansinniga vapenarsenalen, värdig Ratchet & Clank till de häftiga miljöerna, särskilt Vectors härliga 60-talsfort.
Animationerna är av hög kvalitet och funkar väldigt bra då man har lyckats ge mycket karaktär åt figurerna trots att ansikten egentligen är ganska enkelt utformade, men man har verkligen fått fram det viktigaste. Miljöer och ting är väldesignade och kul att titta på. Den här filmen visades ursprungligen i 3D på biograferna och man märker i vissa scener att de är gjorda för den typen av effekter men det är inget som på något sätt stör.
Det går undan och det är en hel del vapen och smällar så den här filmen är kanske inte för de allra minsta men annars är det en riktigt kul familjefilm som skapar en hel del skratt för både stora och små. Här finns kanske inte riktigt Pixars kvaliteter när det gäller manusets mer mänskliga aspekter och man saknar deras förmåga att skapa varmare toner utan att bli sötsliskiga. Men jag tycker ändå att Dumma mej är ett bra förstlingsverk både för regissörerna Pierre Coffin och Chris Renaud samt Illumination entertainment.
Regissören Isaac Florentine har en helt fantastisk IMDb-bio: ”Worshiped by his fans for many years Isaac Florentine has built up his excellent reputation within the movie business. At first attracting the action movie fans, Isaac moved into the mainstream with New Line’s release Undisputed II: Last man standing.”
Ta en sekund och låt det sjunka in…
Nåja, vad vet jag, Michael Jai White är med i Undisputed II, så fightscenerna kan mycket väl vara grymma. Allvarligt. I alla fall, Florentines bakgrund är främst som regissör för otaliga avsnitt av Power Rangers, i deras varierande inkarnationer. Jag såg något enstaka avsnitt av tv-serien när jag gick på Chalmers*och det jag såg var i alla avseenden töntigt, taffligt och djupt barnsligt, och därför är det ingen stark merit att ha den i sin CV.
Hans film Ninja vill vara både en klassisk ninjahistoria och en modern martial artsfilm och lyckas väl hyfsat med delar av det. Huvudrollsinnehavaren Scott Adkins har en bakgrund i Hong Kongfilmer och mindre roller i filmer som The Bourne Ultimatum och X-Men origins: Wolverine, och verkar vara en väldigt solid performer. Här kämpar han med ett hopplöst manus som är smockfullt med luckor, usla skådespelare och en uppenbart låg budget. Skådespelerskan Mika Hijii är en av filmens absolut svagaste länkar, men hon har i ärlighetens namn fått en helt omöjlig uppgift: Hon ska spela både ninjahjältinna och förskrämd flickvän i fara. Filmen hade absolut vunnit på om hon slagits sida vid sida med Adkins karaktär i stället för att flämta förskräckt medan hon blir jagad av skurkar. Nu framstår hon mest som en jävla skamfläck för sin klan.
Handlingen kretsar kring en kista full med ninjareliker, en rysk maffiasekt av tempelriddare (Assassin’s Creed: Ninja, jag bara säger…) och en före detta medlem av en ninjaklan som är ute efter hämnd. Actionscenerna är hyfsat bra, bitvis rejält blodiga, utförda med hjälp av tafflig lågbudget-CGI men med massor av till synes smärtsamma stunts. Tempot är genomgående högt och den blir aldrig direkt tråkig, även om den ibland är väldigt fånig.
Det som jag uppskattade mest är filmens design. En del av vapnen ser lågbudget-plastiga ut i bild, men man ser att det i alla fall lagts ner energi på designen. Både skurkens Dark Knight-influerade high tech-dräkt och hjältens mer klassiska och Ninja Gaiden-inspirerade look (se omslaget ovan) visar att man hittat en designer som kan genren.
Det här är en OK och underhållande B-film, som inte ska jämföras med Ninja Assassin. Faktum är att jag efter att ha sett den här filmen är än mer imponerad av hurcool Ninja Assassin är, hur mycket större dess förståelse för genren verkar vara, och hur suveränt genomtänkta actionscenerna är.
/AKz
*) barn-TV på trean var en lagom invecklad bakfyllesysselsättning. Min favorit var Swat Kats, om två katter, T-Bone och Razor, som bodde på en soptipp och hade ett upphottat F-14 (”Tomcat” -ser ni vad de gjorde där?) som de använde för att slåss mot skurken Tidshärskaren. Fantastiskt.
Nej det kan inte vara lätt att leva i Liz kläder, som vacker, älskad och framgångsrik Manhattan-författarinna är det väldigt svårt att känna sig nöjd och hitta en mening med livet. Ja, man vågar inte tänka på vad som hade hänt om Liz inte haft möjligheten att lämna allt och leva lyxigt turistliv i ett år. Hon kanske inte hade överlevt.
Jo självklart, och nej det är inte roligt att bli påmind om hur utstuderat självcentrerade och missnöjda vi lyckligt lottade människor alltför ofta kan vara. Det är ett av problemen med Lyckan, kärleken och meningen med livet. Det andra problemet är egentligen… allt annat. Filmen är så löjlig, stereotyp, fåfäng och verklighetsfrånvänd att man undrar vad som hänt. Regissören Ryan Murphy, som ligger bakom nyskapande och populära tv-serier som Glee och Nip/Tuck, har gjort ett försök att skapa folklig feelgood för alla som älskar romantik ackompanjerad av Julia Roberts charmiga leende. Men Murphy borde istället ha fortsatt på tidigare spår, för det här lockar inte fram några varma känslor.
Berättelsen bygger på Elizabeth Gilberts självbiografi Eat, pray, love, som blev en försäljningssuccé bland medelålders kvinnor. Visst kan det vara uppfriskande med folk som skiter i konventionerna och vågar ta sitt pick och pack och bara dra. Filmen inleds med att Liz, som hon kallas, tröttnar på sitt äktenskap av någon svårtolkad anledning. Om det beror på att maken är obeslutsam, så är knappast Liz rätt person att säga något. En stilig ung skådis faller henne snabbt i smaken (spelad av högaktuelle James Franco, som för övrigt var stel värd för årets Oscarsgala), men lika fort tröttnar Liz igen och nu bestämmer hon sig för att packa väskan och ge sig ut på en resa.
Det första stoppet blir i Rom och självklart ska det frossas på diverse pittoreska pastakrogar, med bohemer som bara väntar på att få öppna sina hjärtan. Liz bär tydligen på en alldeles unik dragningskraft som gör att hon på nolltid skaffar sig mängder av nya vänner oavsett var hon befinner sig. Men efter ett tag ska bagaget åter packas, och Liz tar bland annat farväl av shoppingrundorna och viktvåndorna mellan henne och svenska Sofie (Tuva Novotny). Även jag tackar för att det är över.
Nästa stopp blir på ett ashram i Indien där Liz ska försöka nå inre frid med hjälp av meditation, sunda matvanor och tid i tystnad. Allt och alla har tagit ”handboken för det traditionellt indiska” på lite för stort allvar, utom då Liz som självklart inleder som Bambi på hal is innan hon filmstjärnesnyggt blir en i gänget. På ashramet träffar Liz ”Richard från Texas” (Richard Jenkins), faktiskt den enda av filmens karaktärer som är intresseväckande. Richard är märklig, frispråkig och svårtolkad och bidrar med lite tyngd åt den annars så glättiga ytan.
Så var det till slut dags för den sista anhalten på Bali, där en förförisk Javier Bardem står och väntar med öppna armar. Men Liz tvekar – vill jag verkligen hångla med den här välgjutna charmören i en båt i solnedgången? Själv vill man bara ropa ”för f-n väx upp, sluta vara så egoistisk och bestäm dig”.
Man misstänker att det på pappret lät enkelt: Vi ska göra en film som helt utspelar sig inuti en kista, begravd i öknen. För en skådespelare innebär det naturligtvis att man inte behöver jaga runt och skjuta omkring sig, utan man får ligga ner och ta det lugnt, och dessutom hamnar ju allt ljus så att säga av nödvändighet på honom. Ryan Reynolds verkar, i extramaterialet, inte riktigt ha insett vad han gav sig in på, men jag får intrycket av att han ställde upp på att vara med i en liten independentfilm med en spansk regissör därför att han tyckte att det lät som ett intressant experiment. Eller, möjligen för att han fick jävligt bra betalt, men jag vet ärligt talat inte vilket.
Det här är i alla fall ingen film som han spelat in ”på distans”, utan det är uppenbart att det trots eventuella antaganden var en ganska tuff och fysiskt krävande inspelning. Reynolds är som alltid charmig och engagerande, och den som ser den här filmen borde med rätta fråga sig hur det kan komma sig att han inte är en större filmstjärna än han är. Vi får se om Green Lantern ändrar på det där…
Filmen utspelar sig som sagt inuti en kista begravd i jorden, och med undantag för några stilistiska grepp som är ganska intressanta, så lämnar kameran aldrig kistan. Regissören Rodrigo Cortés har här gett sig själv svårast möjliga jobb: att se till att publikens intresse uppehålls trots att i praktiken ingenting händer. Ingenting kan ju hända, tycker man, om nånting händer så är det att han blir uppgrävd, eller att luften tar slut därför att han har sin Zippotändare igång hela tiden. I båda fallen tar filmen slut där. Det där är naturligtvis inte riktigt sant – handlingen drivs framåt hela tiden, och tillsammans med Ryan Reynolds karaktär Paul Conroy slits vi som publik mellan hopp och förtvivlan, i takt med att han (och vi) får reda på mer och mer om situationen. Mot slutet blir det nästan olidligt spännande, och det här är en film som INTE är för klaustrofobiker, det säger jag bara. Det är i många avseenden en konceptfilm, ett tankeexperiment som fått form och blivit en film, för att se om det över huvud taget gick att genomföra. Ruskigt bra är den i alla fall, men jag misstänker att en del av er kommer att bli förbannade på mig när ni sett den, eftersom det inte är en film för alla. Jag satt och skruvade mig av obehag i soffan i 100 minuter, vilket är ett nog så gott betyg…
Ibland krälar de fram, från filmvärldens mögliga och fuktiga hålor. Filmer som i alla avseenden är så obotligt ruttna att man blir förbannad att den kommit så långt som till en svensk filmdistributör. Nude nuns with big guns är en sådan film. Jag hade hoppats på lite frejdig sexploitation med självdistans, humor och underhållande splattereffekter. Tyvärr hade jag fullkomligt fel.
Alla aspekter av den här filmen är undermåligt. Inte ens grundmanuset (en hämnande nunna skjuter sig igenom ett mc-gäng och korrumperat prästerskap) är det originellt. Annars är detta en genomgående usel uppvisning av filmskapandets alla aspekter. Glada amatörer kommer man rätt långt med, det kan vara rätt charmigt faktiskt. Men de måste herdas, antingen genom att en av dem har en fallenhet för någon del i processen (Clerks är ett utmärkt exempel på en film där ett vasst manus räddar en annars ganska tafflig produktion) eller att en slipad producent håller ett vakande öga över produktionen (otaliga Roger Corman-produktioner är mina främsta exempel). Tyvärr är det ganska uppenbart att Joseph Guzman (Run, Bitch, Run)som regisserat, skrivit manus, producerat, klippt och castat filmen är en riktig sopa. Han vill så gärna vara Robert Rodriguez, Quentin Tarantino eller Martin Scorsese (ja den här filmen tror att den är Taxi Driver emellanåt) men misslyckas hela tiden.
Filmen försöker ha glimten i ögat, men blir bara sorglig. Vad Guzman inte fattat är att rasister är roliga, rasism är det inte. Att ha en svart medlem i MC-gänget vid namn ”Kickstand” hade varit lite roligt om skådespelaren haft någon komisk timing, men bara namnet räcker inte. Att han dessutom är MC-gängets förste våldtäktsman är inte heller roligt. Ska man över huvud taget skämta om våldtäkt (svaret är nej om du inte har en väldigt bra anledning) får man se till att skämtet inte bygger enbart på att den våldtagne är en gammal nunna. Samtidigt är skådespelet så fruktansvärt dåligt att jag inte ens kan känna för den stackars kvinnan som blir våldtagen och det är filmens värsta synd. Att bara chocka utan att ha något att säga är i mina ögon den lägsta formen av filmskapande. En gång skrattade jag åt filmen, när en tjock nunnan blir strypt med ett radband ser det ut som när Leia stryper Jabba the Hutt och det är jag inte ens säker på var ett medvetet skämt.
Egentligen går det att koka ner mina åsikter till ett enda ord; Undvik!
Historien är ett skrattretande försök till förklaring om hur människan upptäckte järnet och utvecklade det till järn. Det är också en klassisk kamp mellan två bröder, den omätbart onde Vuud och den rättrådige Ela. Deras far är stamledare men mördas av Vuud. Han förkastas av stammen men kommer tillbaka som en mäktig krigare efter att ha funnit vad som med mycket god vilja kan kallas för ett svärd av järn. Det ser mest ut som en gigantisk bit väl idisslat tuggummi. Med järnets kunskap tar Vuud tillbaka makten över stammen och kastar ut Ela i vildmarken.
Fransk/belgisk samproduktion från 2004 som lånar ganska skamlöst från 
inställd. För det första har jag aldrig hört talas om Ann Rule än mindre boktiteln som TV filmen baseras på. Kombinationen baserad på en sann historia och TV-film har sällan visat sig vara en bra kombination. Ett av få undantag är 
Laura och Henry bevittnar sina föräldrar bli brutalt mördade av en okänd inkräktare, vilket tio år senare fortfarande plågar dem när det börjar vara dags för dem att ta steget ut i vuxenlivet. Henry har vårdats på en vårdanstalt, men i samband med att han skrivs ut för att åka på en anställningsintervju, blir det tydligt att även lillasyster skulle må bra av professionell hjälp. Hennes vistelse på anstalten blir dock allt annat än fridfullt när de övriga patienterna en efter en faller offer för en mördare som förefaller livnära sig på deras rädslor.
Regissören 
00:00:00 Wohoo ännu en mjukporris från Klubb Super 8!
Senaste kommentarer