Teasern till Spider-Man är en fristående sekvens som filmades exklusivt för just teasern och som inte finns med i själva filmen. Dock plockades teasern snabbt ner från nätet och bort från biograferna då attacken mot World Trade Center inträffade. Hur cool den än är dock, så ser nätsvingandet lika dåligt ut som i filmen.
Sådan förväntan. Så många vackra och ikoniska bilder. Så passande musik. I slutändan så många vackra… men ack så stela bilder i en ack så onödigt stel produktion.
En filmseries eller filmikons återkomst är alltid lite extra spännande. Man väntar på första ryktena, första bilderna och att få återse dem i första trailern - om det så är Freddy Krueger, James Bond eller i det här fallet Indiana Jones.
Trailern till The Kingdom Of The Crystal Skull ger först en smakfull och nostalgisk återblick till ursprungstrilogin för att sedan presentera en av filmvärldens största ikoner och jag gick på det. Jag svalde det med hull och hår. Jag trodde utan tvekan att kvalitetsmaskinen Spielberg skulle leverera. Men 15-20 minuter in i själva filmen så insåg jag att det här inte var det fjärde äventyr som fansen väntat på. Eller som trailern lovade. Tyvärr.
Colin Nutley får kanske inte det mediala beröm hans maka tycker att han förtjänar. Men den svenska biopubliken gillar honom i alla fall. Änglagård – tredje gången gillt är den överlägset mest besökta filmen på svenska biografer under februari månad. Och det trots att filmen hade premiär redan innan jul. På andra plats ligger Trassel som med hjälp av både 3D och 2D-versioner av filmen nått drygt 400 000 besökare på tre veckor. Även svenska Svinalängorna och den tredje delen i Narnia-serien går hem hos de svenska besökarna. Att den relativt ”smala” Winter’s Bone fortsätter att locka nästan 100 000 besökare en dryg månad efter premiär är roligt. Det räckte till en hedrande tiondeplats.
Scarface kommer inte sällan högt upp mångas lista över favoritfilmer. Samma sak kan sägas om The Untouchables och någonstans kan man kanske även hävda att Carrie är något av en klassiker inom skräckfilmsgenren (eller åtminstone inom subgenren Stephen King-filmatiseringar). Jag tycker alla dessa är bra filmer, men ingen av dem intresserar mig egentligen speciellt mycket. Regissören Brian DePalma har intressantare, och mindre omtalade, strängar på sin lyra och här är mina tre favoriter bland dessa:
Phantom of the Paradise. Lite som en mindre tramsig Rocky Horror Picture Show och på något vis än mer bisarr. En slags skräckmusikal eller rockopera eller vad man nu ska kalla det, med inspirerat bildspråk, galenskap och Jessica Harper från Suspiria i en stor roll. En kultfilm man kan bli lite smygförälskad i.
Body Double. Inspirerad av såväl Peeping Tom som valfri Hitchcock-film (vilket man egentligen kan säga om allt DePalma gjort). Lite kinky film om en b-skådis som lånar en lägenhet och börjar smygtitta på en kvinna i lägenheten mitt emot. Naturligtvis med ödesdigra konsekvenser. En ganska konstig film, men även väldigt spännande och definitivt stämningsfull.
Femme Fatale. Även om man definitivt kan argumentera för att DePalma skulle vara slut, har han faktiskt levererat en tät film noir så sent som 2002. Rebecca Romijn spelar kvinnan som vill lämna det kriminella livet och tar tilla alla knep för att lyckas. En hel del vändningar, cynism och svekfullhet. Spännande och faktiskt ganska utmanande!
Jag förstår att Richard Kelly ville göra en Tarantino med ovanliga och tidlösa skådespelarval, men hur kan han träffa fel så många gånger? Jon Lovitz är emellertid perfekt som slav till en galen kvinna men annars är det idel fel. Sarah Michelle Gellar kunde ha bytts ut mot en riktig porraktris för realism. Dwayne ’The Rock’ Johnson (han ska få leva med wrestlingnamnet i min bok) skulle fått sparken om det inte vore för att Kelly ville ha en dålig actionskådis som även tar sig orealistiskt igenom sitt verkliga liv. Christopher Lambert spelar Walter Mung som är en om möjligt träigare gubbe än han själv, så det här är inget som vänder hans karriär. Amy Poehler är väldigt rolig med Saturday Night Live-material, men inte när materialet är en lösnäsa. Seann William Scott ser mest ängslig ut i roller där han inte får vara rolig. Kevin Smith är väl inte den första man sminkar till oigenkänning, man tar väl ett mer oväntat namn som Tom Cruise. Och Justin Timberlake som brukar förvåna med att vara bättre än man tror, verkar tro att fulsmink automatiskt är ett steg närmare en Oscar (det fungerar bara för kvinnor).
2. Dramatiken
Jag hade förväntat mig att det skulle vara något mer uppskakande när världen går under. Berättarens ”Not with a whimper, but with a bang” stämmer inte riktigt. Jag köper att två stycken Seann William Scott är ett ganska tydligt tecken, men ändå.
3. Potentialen
Vi har alla sett Donnie Darko. Nu har många av oss även sett klart sevärda The Box. Varför räddade inte Kelly sin film redan under inspelningen? Han måste väl ha någon känsla för vad som fungerar?
4. General Teena MacArthur
Eller avsaknaden av något så exotiskt som en kvinnlig krigspitt. Janeane Garofalos karaktär är nästintill bortklippt i den brett släppta versionen.
5. Dialogen
” I’m a pimp. And pimps don’t commit suicide.” Har ni sett filmen säger den repliken allt.
6. Handlingen
Jag köper att Irak, Iran, Afghanistan och Syrien är less på USA och tar Nordkoreas hjälp att släppa en atombomb i Texas och på så sätt starta Tredje världskriget. Jag gillar även hur det tvingar amerikanerna att ta fram alternativt bränsle. Det mesta efter det är antingen förvirrat eller ologiskt. Framförallt är den själva definitionen av vad amerikanen skulle kalla ”over-plotted”.
7. Speltiden
Ska man gå över två timmar så bör man ha en ordentlig anledning till det. Den är säkert precis så nedklippt den kan vara i det skick den är nu, men vissa delar/karaktärer borde skrivits ur manus redan i förstaskedet. Då man redan vet hur det slutar känns vägen dit väldigt lång.
8. Referenserna
Det blir för mycket meta-moment och kopplingar till verkligheten, framförallt då till modern film, så jag kommer aldrig in i Southland Tales egen värld. Det störigaste är kanske Amy Poehlers replik ”Just because it’s loud doesn’t mean it’s funny.” Det är inte riktigt läge för personlig självkritik i en science fiction-film.
9. Seriealbumet
Jag tvingas läsa serier för att få de tre första kapitlen av historien. Jag gillar inte serier.
10. Slutet
Jag är säker på att Bibelns Uppenbarelsebok, som Kellys manus är löst baserad på, slutar bättre.
Det har blivit dags att gå igenom den stenhårdaste delen av 2011 års repertoar. Vi snackar alltså actionfilmer. Två distinkta teman genomsyrar utbudet; B-filmsvibbar och bilar. Båda kategorierna finns med i en av de mest lockande av titlarna.
Snajdig teaser-poster
Faster handlar om en före detta kåkfarare (Dwayne ”The Rock” Johnson) som är ute efter att hämnas sin brors död. Anledningen till att jag ser fram emot den rullen är att filmen helt uppenbart totalt avsaknar självdistans. Det är så jämrans hårt att till och med titeln får testosteronet att rinna till. Filmen kommer nog inte till svenska biografer, även fast den är gjord med 3D, så vi får nog nöja oss med en underbar hemmabiokväll istället.
Från Faster till Fast Five som jag faktiskt också ser fram emot. Första Fast and the Furious innehåller precis lagom mängd vackra människor, ännu vackrare bilar och tillräckligt tunga actionsekvenser för att utgöra en smaskig guilty pleasure. 2 Fast 2 Furious blev rätt meningslös till stora delar, främst framför att Vin Diesel på den tiden hade ambitioner om att bli en ”seriös” skådespelare och inte ville göra uppföljare. Paul Walker gjorde sin vanliga ”korkmatta”-imitation backad av kalsongmodellen Tyrese, vilket ledde till att det bara var de skickligt utförda actionscenerna som gav någon form av behållning. Fast and the Furious Tokyo Drift missade jag helt. Fast & Furious tappade tyvärr bort allt vad tunga bilar och coola stunts hette för att förlita sig på lika uppenbart datoranimerade som menlösa biljakter.. Det verkar dock som att Fast Five fattat vad som gäller. Förutom att Tyrese är tillbaka tycker jag nog att det här är helt rätt riktning om man över huvud taget ska göra fler ”snabba och arga”-filmer.
Drive Angry skulle rent rubrikmässigt kunna varit ytterligare en spinoff. Men faktum är att Nic Cages ”hämnd från andra sidan graven”-rulle är en ”orginell” historia om en man som flyr från helvetets käftar för att att kunna rädda sin mördade dotters barn från en hemskt ond sekt. William Fichtner som helvetets egna revisor/inkastare räcker ju egentligen för att få mig till biografen, men sättet man pakteterat filmens trailers med klassisk grötröst, idiothårda oneliners och Amber Heard (All the Boys Love Mandy Lane) i Daisy Dukes gör att det inte går att motstå. Sen att även den här filmen förmodligen kommer att nå oss via videohyllorna är bara att beklaga.
ARG!!!
Sen kommer vi till en rulle som skulle kunnat handla om bilar, men som istället är en remake på en gammal Charles Bronson-historia från 1972. ‘Mechanic’ - en människojägare hette den i Sverige på den tiden. The Mechanic handlar om en yrkesmördare/städare som får sin gamla chefs son som lärling. Jason Statham fortsätter att röja vidare som akrobatisk hårding med hes röst och en handfull ansiktsuttryck. Mer intressant är därför att Ben Foster, som är på väg att bli en av Hollywoods riktigt stora, väljer renodlad action. Vi hoppas att hans medverkan höjer filmen istället för att sänka Foster.
Slutligen har vi två tunga kvinnliga bidrag i kategorin Actionrökare. Colombiana är skriven av Luc Besson och den franska actionälskarens tumavtryck syns överallt. Historien om den unga flickan vars föräldrar mördas som sedan växer upp till att bli lönnmördare har potential att bli en oäkta storasyster till den mästerliga Leon. Zoe Saldana kan onekligen göra bra insatser i filmer, men håller hon för att bygga en hel film kring? Vi kan bara hoppas och vänta.
Den andra rullen är oväntat nog signerad Steven Soderbergh. I Haywire spelar MMA-fightern Gina Carano übersoldaten Mallory Kane som hamnar i trångmål efter att hon blivit förrådd under ett uppdrag. Carano har onekligen både fysiken och pondusen för rollen (se klippet nedan) och den manliga uppvaktningen i filmen är imponerande. Vad sägs om Michael Fasbender, Ewan McGregor, Channing Tatum, Michael Douglas, Antonio Banderas, Bill Paxton och unge veteranen Michael Angarano? Soderberghs första riktiga utflykt i actiongenren är ett måste på bio och än så länge verkar SF hålla med.
Pratade med min pappa förra veckan. Han är filmnörd och hemmabiofantast själv, så att han tycker om att ge bort filmer i julklapp. Precis som alltid frågade han mig om det var några filmer jag önskade mig i år. Satte mig framför discshop, tittade runt lite och klämde ur mig en spontan önskelista:
Studio S & Videovåldet. Kanske det coolaste svenska släppet någonsin? Visserligen äger jag de flesta filmerna, men tv-programmet och dokumentären måste man ju bara se. Dessutom var det verkligen inte igår jag såg Eaten Alive.
Slaget om Alger. En sådan där klassiker som jag inte sett, åtminstone inte vad jag kan minnas. Börjar kanske vara dags?
Vampyr – The strange adventure of Allan Grey. Samma sak här, en klassiker som så vitt jag vet gått mig förbi. Jag gillar gamla vampyrfilmer och jag gillar Dreyers estetik så det borde ju verkligen inte kunna slå fel.
Då återstår bara att se om jag faktiskt får någon av dem. Vad önskar ni er?
Your Highness verkar grymt rolig och Natalie Portman i ringbryjnestring är ju aldrig fel. Dessutom var det väl bara en tidsfråga innan någon öppet kombinerade stonerkomedi med fantasygenren.
+5
Ricky Gervais och Emily Blunt klara för nästa Mupparna-rulle. Den digra listan skådespelare blir bara längre. Sedan tidigare är Jason Segel, Amy Adams, Chris Cooper, Rashida Jones, Alan Arkin, Jack Black, Billy Crystal, Zach Galifianakis och Jean-Claude Van Damme klara.
+-0
Filmaktuelle Paul Haggis, Oscarsjuryns kelgris, känns statistiskt ljummen. Lite som att stå med ena foten i kokande vatten och den andra i en isvak.
Inga svenska filmer vid årets Indiependent Awards 2011. Fast det är kanske inte så oväntat. Endast tre svenska filmer har nominerats sedan prisutdelningen startade 1985. Enda vinnaren: Mitt liv som hund.
3D-filmen verkar än så länge inte stanna av. Följande titlar ska enligt planerna ha premiär i USA i år. Några av dem har redan bekräftats för svensk premiär, de svenska premiärdatum är dock preliminära än så länge.
3D-titel
Premiär
Svensk premiär
Yogi Bear
17/12
28/1
Tangled
24/11
4/2
Gulliver’s Travels
22/12
18/2
*
The Green Hornet
14/1
*
Sanctum
4/2
18/2
Gnomeo and Juliet
11/2
11/3
Justin Bieber: Never Say Never
11/2
Drive Angry
25/2
Mars Needs Moms!
11/3
15/4
Rio
8/4
Thor
6/5
2011-05-06
*
Priest
13/5
*
Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides
20/5
2011-05-20
Kung Fu Panda: The Kaboom of Doom
27/5
2011-05-27
Green Lantern
17/6
2011-06-17
Cars 2
24/6
2011-06-24
Transformers: Dark of the Moon
1/7
2011-07-11
Harry Potter and the Deathly Hallows (Part 2 of 2)
15/7
2010-07-15
*
Captain America: The First Avenger
22/7
*
The Smurfs
3/8
Hösten/Vinter 2011
Conan
19/8
Fright Night
19/8
Spy Kids 4: All the Time in the World
19/8
Final Destination 5
26/8
Dolphin Tale 3D
7/10
The Three Musketeers
14/10
Contagion
21/10
Puss in Boots
4/11
Happy Feet 2
18/11
Arthur Christmas
23/11
Hugo Cabret
9/12
Alvin and the Chipmunks: Chipwrecked
16/12
The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn
23/12
2011-12-25
The Cabin in the Woods
TBA
*
Journey 2: The Mysterious Island
TBA
* Ej inspelade med 3D-teknik, effekterna är pålagda i efterhand.
Senaste kommentarer