Jag tror inte att det undgått någon att HBO producerar en TV-serie baserad på George RR Martins episka fantasyserie A Song of Ice and Fire. Jag läste böckerna för några år sedan, och kan glädja den som inte känner till dem med att det är en spännande historia med komplexa, tredimensionella karaktärer och en ovanligt vuxen om än väldigt ”pulpig” ton. Fantasyvarelser och magi får stå tillbaka för palatsintriger, sex och våld, och Martin har en sällsynt förmåga att ta kål på läsarens favoritkaraktärer på de allra grymmaste sätt (utan att komma med spoilers kan jag säga att det inte alltid är de goda som vinner). Om bara ensemblen med Sean Bean och Peter Dinklage i spetsen levererar och manuset lever upp till förlagan så kan vi hoppas på en fantasyserie som för en gångs skull inte är riktad till mellanstadieelever.
För att fira att HBO är helt rätt forum för en filmatisering av den här serien, för att ha ett projekt under den kommande semestern, samt för att ha den i färskt minne inför premiären i början av 2011 så kommer jag att läsa om böckerna. Hittills finns det fyra delar: A Game of Thrones, A Clash of Kings, A Storm of Swords och A Feast for Crows. Alla är skitlånga, upp till 1300 sidor, och jag räknar med att de ska räcka under åtminstone en del av min semester.
Det här med längden är lite intressant, förresten. Femte boken, A Dance with Dragons har varit ”på gång” i 4 år, och faktum är att många av seriens fans börjar tröttna på att vänta. Martin höll på att skriva den fjärde delen, men det tog sådan fruktansvärd tid att han valde att publicera halva boken som del 4, medan del 5 utgörs av andra halvan av det som tidigare skulle blivit bok 4. Det gör att det som ursprungligen skulle blivit en hexalogi nu är en septalogi. Titlarna är redan satta: Del 6 skall heta The Winds of Winter och del 7 A Dream of Spring.
Håll utkik när det börjar röra på sig, det här är ett intressant projekt.
”Winter is coming”
”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”
Så börjar en av vår tids mest inflytelserika scifi-böcker. För den som inte känner till den så skrevs den 1983, och den då av teknik ganska ointresserade William Gibson myntade begrepp som Cyberspace och Microsoft. Den blandar högteknologi med smuts och förfall, neonbelyst kitsch med noir-stämningar, asiatisk företagskultur med västerländska rebell-ideal. Den handlar om en ung hacker som hyrs in av en artificiell intelligens för att ta sig in i ett svåråtkomligt datasystem med hjälp av en gatusamuraj vid namn Molly, med utfällbara rakknivar under fingernaglarna och ögonen täckta fastopererade spegelglas, och en före detta militär vid namn Armitage… och det är ungefär vad man bör veta om handlingen. Den tar fasta på många av de moderna frågeställningar som blivit på modet inom scifi: post-industriell dystopi, företag som megakonglomerat, skönhet som handelsvara, frågeställningar om verkligt vs. artificiellt liv och närvaron av en själ eller personlighet i en era när allting kan backas upp på hårddisk.
Som sagt, den är skriven 1983 vilket för mig när jag nu läste om den tedde sig som helt makalöst. Den framsynthet som Gibson uppvisar, den förståelse för teknikutveckling (även om många också skulle hävda att boken i sig bidragit till delar av den mnoderna teknikutvecklingen) som han besitter, och den träffsäkerhet med vilken han beskriver sin framtidsvärld är enorm. Han gör det också väldigt målande (se inledningsmeningen ovan), på ett sätt som gör det väldigt enkelt att se den mardrömsframtid han föreställer sig. Utan den boken hade till exempel The Matrix aldrig gjorts – det kanske finns de som hade tyckt att det var bättre, men det tycker inte jag. Precis som Matrix kommer Neuromancer också i et färdigt paket med två uppföljare: Count Zero och Mona Lisa Overdrive.
…och det är bara några av anledningarna till att jag har så svårt att finna mig i att det inte har gjorts någon film av den ännu. Det borde vara en total no-brainer! Men projektet har aldrig lyckats bli av, trots att exempelvis Chris Cunningham (världens bästa musikvideoregissör) har varit intresserad. Just nu håller den på att bearbetas av regissören Jospeh Kahn, med Hayden Christensen i åtanke för huvudrollen. Jag ryser vid tanken, inte på Christensen utan att regissören till Torque skall ta sig an den. Men det är dags att vi får en riktig version av Neuromancer till biograferna, och ärligt talat har han inte gjort tillräckligt för att jag skall känna mig säker på att han är helt fel för projektet.
Den som inte läst boken bör omedelbart leta upp den. Jag lovar att den inte är ett dugg mossig, bara cool, underhållande och överraskande modern.
Jorden har drabbats av en okänd katastrof. Solen lyckas aldrig tränga igenom det grådisiga töcken som lagt sig som ett lock över världen. Det är kallt, mycket kallt. Det har brunnit. Askan driver över det utbrända landskapet. Inga växter kan leva. Träden står som förkolnade siluetter, en svart kopia av vad som en gång varit. Det här är verkligheten för Mannen och Pojken. De färdas på numera namnlösa vägar, i ett lika namnlöst land. Med sig har de en gammal varuvagn, där deras få ägodelar rymmes. Cormac McCarthys bok från 2006, är en obarmhärtig och kompromisslös berättelse om en postapokalyptisk värld, som närmast kan beskrivas som ett helvete på jorden. Det är även en otroligt gripande berättelse om kärleken mellan en far och en son som kämpar för sin överlevnad i en skövlad och utarmad värld. Bristen på mat och kläder och skor, gör världen om möjligt ännu mera hotfull och alla möten med eventuella överlevare kan innebära döden.
Språket i boken känns utmejslat, rakt, enkelt och ibland korthugget. Ett sätt att gestalta det sätt att tänka och den metodik som Mannen och Pojken använder för att överleva. Att hela tiden tänka praktiskt och funktionellt, disciplinerat, inga utsvävningar. Medan minnen och drömmar målas med breda penseldrag, där långa meningar istället fylls med fasansfulla liknelser och metaforer. Förmågan att växla språkligt tempo gör berättelsen driven men inte urvattnad, filosofisk men inte långsam. Boken håller dig i ett gastkramade grepp från början till slut. Den kan tolkas som djupt samhällskritisk, och ställer den aktuella frågan: Vad kommer vi att efterlämna för värld, när vi tömt jorden på dess naturtillgångar, kört klimatet i botten, drabbats av en naturkatastrof eller ett världsomspännande kärnvapenkrig? McCarthys värld är mörk, tungsint och obeveklig i sin grymhet. Endast en liten strimma av hopp lämnar han oss.
22 januari har filmatiseringen av Vägen (The Road) premiär i Sverige. Jag kan utan att ha sett den, redan nu förutspå att filmen kommer lyckas riktigt bra och har alla förutsättningar att både bli prisbelönt och en publiksuccé. Se den, läs den!
Hunter S. Thompson är mest känd som skapare av gonzo-journalistiken. Jag kan inte påstå att jag vet varifrån begreppet gonzo* som sådant kommer ifrån, men innebörden är att journalisten blandar sig i händelserna och sedan dokumenterar sin egen upplevelse. Han eller hon blir en del av händelsen i sig, och när det gäller Thompson, är i många avseenden den utlösande faktorn för händelserna som beskrivs. Han har skrivit böcker som “Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72”, och ”The Rum Diary”, samt ett otal artiklar för bland annat Rolling Stone och National Observer (favorittiteln på en artikel som han har skrivit är ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” – artikeln i sig är en bisarr förstapersonsskildring av människor kring Kentuckyderbyt och den anses vara den första verkliga gonzo-artikeln) som han arbetade på tillsammans med tecknaren Ralph Steadman.
Thompson var en mycket besynnerlig person, han levde ett liv av i det närmaste total excess, han använde alla sorters droger som han kunde få tag på, och när han kände sig klar med sitt liv vid 67 års ålder begick han självmord. Dokumentären Buy the Ticket, take the Ride är ett kärleksfullt försök att fånga personen Hunter S. Thompson, snarare än att den försöker visa vari hans storhet som författare låg. Dokumentären är berättad av Nick Nolte och innehåller intervjuer med ett stort antal kända namn: Johnny Depp och Bill Murray, som båda har spelat Thompson på vita duken, och som båda lärde känna honom under sitt research-arbete. Vi får även höra tecknaren Ralph Steadman, John Cusack, Benicio del Toro, den precis bindgalne Gary Busey (allvarligt – vilken jävla tomte!), Leonard Maltin, Sean Penn, med flera.
Thompson själv medverkar i ett antal kortare klipp där han får komma till tals, och där man ändå får en skymt av hans knivskarpa intellekt och bisarra humor. Det är riktigt, riktigt intressant, Thompson är en fascinerande figur och även om det här är något som satts samman av några av de som var hans närmaste vänner och som brukade besöka honom på hans ranch The Owl Farm i Colorado, så får man ändå intrycket av att det som sägs är ärligt menat och inte bara Hollywood-plattityder. Thompson var så excentrisk att det inte finns någon anledning att försöka skönmåla eller förklara, hans handlingar och ord får stå för sig själva.
Det är en djupt fascinerande dokumentär som jag definitivt rekommenderar att man plockar upp om man kan hitta en billig DVD. Jag blev väldigt sugen på att se om Fear and Loathing in Las Vegas där Johnny Depp spelar Thompson, och jag ska absolut försöka leta upp Where the Buffalo Roam där han spelas av Bill Murray.
/AKz
*) ett wikipedia senare har jag funnit att begreppet kom ifrån Bill Cardoso, redaktör för tidningen Boston Globe, som beskrev artikeln som ”pure gonzo” i en ledare 1970, vilket skall ha varit första gången någon använde begreppet.
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
En av de saker som är kul med att läsa om Hammett nu är att se vilket enormt inflytande han har haft på filmtuffingarna genom historien. Hans Sam Spade är en stenhård cyniker, alltid med en vass replik på lut och med en hederskod som han inte tummar på under några som helst omständigheter. Hans uppträdande och attityd går igen i allt ifrån film noir till modernare deckare och thrillers – Raymond Chandlers Philip Marlowe (också spelad av Bogart, vilket har lett till att jag jämt blandar ihop de två), Mike Hammer, James Bond, Bullitt, Batman, James Ellroys LA-kvartett (varav två är filmade, L.A. Confidential är en av 90-talets bästa thrillers och The Black Dahlia är… inte fullt lika bra), Blade Runner … raddan av inflytelserika filmer kan göras i princip hur lång som helst, men ni fattar nog vad jag menar.
Den figur som kallas The Continental Op är en liten tjock, flinskallig snubbe, enveten som en mulåsna och helt likgiltig för smärta. Han arbetar för den misstänkt Pinkerton-lika detektivagenturen Continental, vi får aldrig veta hans namn och hans chef kallas aldrig något annat än ”the old man” (den som läst Guillou vet känner igen det där). I likhet med Spade är detektiven sylvass i repliken, men han är betydligt mer proaktiv och engagerad än den coole och distanserade Spade. Hans inflytande kanske är tydligast i actionfilmer som The last Boyscout (skriven av Hammett-dyrkaren Shane Black, Bruce Willis gör här den absolut bästa porträtteringen av The Continental Op som jag sett på film) och Die Hard, och han är huvudperson även i romanen Red Harvest, som ju filmats ett otal gånger (Yojimbo, Fistful of Dollars, Last Man Standing och, inte att förglömma, The Warrior and the Sorceress från 1984). Det har kort sagt varit en väldigt inflytelserik figur, och jag tycker mig även kunna spåra många av 80- och 90-talets ”one man army”-hjältar tillbaka till denna klassiska men samtidigt något otippade karaktär. Det som slår mig när jag nu är inne på den sjätte av totalt endast 8 böcker är hur modern – eller jag kanske ska säga tidlös? – Hammett känns, runt 80 år efter att böckerna skrevs. Det är spännande och underhållande läsning, verkligt lättsmält samtidigt som där finns gott om djup för den mer filosofiskt lagde läsaren. Plocka upp en av hans böcker, njut av hans rakknivsskarpa språk, cyniska humor och tuffa våldsskildringar – jag lovar att ingen kommer att bli besviken.
gt sig som ett lock över världen. Det är kallt, mycket kallt. Det har brunnit. Askan driver över det utbrända landskapet. Inga växter kan leva. Träden står som förkolnade siluetter, en svart kopia av vad som en gång varit. Det här är verkligheten för Mannen och Pojken. De färdas på numera namnlösa vägar, i ett lika namnlöst land. Med sig har de en gammal varuvagn, där deras få ägodelar rymmes. Cormac McCarthys bok från 2006, är en obarmhärtig och kompromisslös berättelse om en postapokalyptisk värld, som närmast kan beskrivas som ett helvete på jorden. Det är även en otroligt gripande berättelse om kärleken mellan en far och en son som kämpar för sin överlevnad i en skövlad och utarmad värld. Bristen på mat och kläder och skor, gör världen om möjligt ännu mera hotfull och alla möten med eventuella överlevare kan innebära döden.
Hunter S. Thompson är mest känd som skapare av gonzo-journalistiken. Jag kan inte påstå att jag vet varifrån begreppet gonzo* som sådant kommer ifrån, men innebörden är att journalisten blandar sig i händelserna och sedan dokumenterar sin egen upplevelse. Han eller hon blir en del av händelsen i sig, och när det gäller Thompson, är i många avseenden den utlösande faktorn för händelserna som beskrivs. Han har skrivit böcker som “Fear and Loathing on the Campaign Trail ’72”, och ”The Rum Diary”, samt ett otal artiklar för bland annat Rolling Stone och National Observer (favorittiteln på en artikel som han har skrivit är ”The Kentucky Derby is Decadent and Depraved” – artikeln i sig är en bisarr förstapersonsskildring av människor kring Kentuckyderbyt och den anses vara den första verkliga gonzo-artikeln) som han arbetade på tillsammans med tecknaren Ralph Steadman.
Det här kommer lite ifrån ingenstans, men jag har precis börjat med att läsa om alla Dashiell Hammetts böcker. Det är nog 20 år sedan jag läste Red Harvest första gången, och jag vet att jag inte tidigare har läst varken Woman in the Dark eller novellsamlingen The Continental Op. Den som vet det minsta om mig vet att jag är en ganska stor fan av film noir och Humphrey Bogart är min absoluta favoritskådespelare genom tiderna. Hammet brukar tillsammans med efterföljare som bland annat Raymond Chandler betraktas som skapare av den hårdkokta deckargenren.
Senaste kommentarer